I should have kissed you Del 1

Niall var van vid kamerablixtarna och alla skriken hemma i the UK men att komma tillbaka till Sverige igen och mötas av alla dessa människor, det var helt otroligt! Förra gången dom var i Sverige hade det bara varit ett femtiotal som samlats utanför deras studio och hotell men Sverige hade verkligen gjort sig förtjänt av vinsten i tävlingen Bring1DtoMe. Niall och de andra killarna möttes av cirka 300 personer som skrek och tog kort och fortsatte att skrika. Det var nästan öronbedövande och Niall log stort och var glad över stödet de fick. Han kastade en snabb blick på de andra, Harry och Louis såg ut att trivas och vinkade glatt till fansen som skrek sig hesa. Zayn såg ut som att han inte trodde att det var verklighet, ungefär som Niall och sedan kastade han en blick på Liam. Liam tog kommandot och hälsade på alla vilket fick alla att skrika ännu mer. Liams ögon glödde av upphetsning tack vare den lilla gesten och Niall kände sig så stolt och samtidigt så arg. Så stolt för att Liam, de andra pojkarna och han själv hade uppnått sådan storhet i ett land som de praktiskt taget aldrig gjort någon reklam i.

Han var så otroligt arg på sig själv för allt han hade gjort. Eller, allt han inte hade gjort kan man säga. När han såg på Liam, med det lockiga håret, födelsemärket på halsen och det leendet. Allt var perfekt. Med ett hugg i magen mindes han att Liam var upptagen. Upptagen med världens bästa tjej. Niall till och med erkände det själv. Danielle var en helt otrolig kvinna som aldrig tog skit, hon pratade aldrig heller skit utan gav alla människor en chans att visa vem de var. Precis som Liam.

Om inte Niall var i den positionen han var i just nu så skulle han nog ha varit avundsjuk på Liam och inte på Danielle. Men så var inte fallet, det var inte Danielle han ville ha, det var inte med Danielle han hade sumpat chansen att få det han helst önskade. Det var Liam. Liam, Liam, Liam, Liam, Liam, Liam, Liam. Niall upprepade hans namn i huvudet flera gånger innan han kom på sig själv. Nu skulle han vara fokuserad.

Eventet varade i cirka en halvtimma plus signering som tog ungefär två timmar och när det sista fanet lämnat byggnaden så förflyttade sig pojkarna till deras hotell. Dom hade gemensamt vardagsrum men alla hade fått varsitt rum. Niall hade inte brytt sig om att packa upp särskilt mycket eftersom de ändå skulle lämna landet imorgon. Han hade ett av de renaste rummen upptäckte han när han gick förbi de andras. Han slängde sig på sängen utan att prata med någon och begravde huvudet i kudden. Bilderna fladdrade bakom hans stängda ögonlock. Liam som skrattade. Liam som såg så koncentrerad ut medans han ritade av Niall. Liams ansiktsuttryck när de inte gick vidare till final i the x Factor. Liams ansikte första gången Niall fick syn på honom, när de fortfarande inte visste att One Direction snart skulle vara en del av deras liv, när de inte visste att de skulle komma att bli bästa vänner.

Så många gånger Niall hade haft chansen. Så många gånger han hade haft den men sumpat den på grund av sin feghet. Och nu var det försent.
Första gången hade varit kvällen då de åkt ut ur tävlingen. Niall var väldigt glad över hur långt de faktiskt hade kommit men de andras ansiktsuttryck utspelade något helt annat. Besvikelse. Niall hade fått vara den som tröstande pojkarna, muntrade upp dem på alla sätt som gick. Till och med Louis hade varit helt knäckt. Men det värsta var Liam. Liam som hade hållit masken ända från beskedet tills de kommit in på deras hotellrum, stod nu och hulkade med händerna i ansiktet och tårar som strömmade nerför kinderna. Niall klarade inte av att se sin bästa vän bryta ihop på det sättet så han gick mot honom med armarna utsträckta och omfamnade Wolverhampton-pojken. Så stod de länge. Niall visste inte hur länge, det kunde ha gått en timma eller en minut innan Liam bröt sig loss från omfamningen tittade in i Nialls blåa ögon och Niall såg något i Liams nötfärgade ögon. En gnista. Nialls hjärna slutade fungera och det enda han hade i tankarna var pojken som stod framför honom. Handlingar tog över tänkandet och han lutade sig fram, några centimeter från Liam, lät honom känna på ögonblicket. Plötsligt så sköt något genom Nialls hjärna. Feghet. Han vek undan blicken från de nötbruna ögonen och tog ett steg tillbaka. Niall var inte gay. Vad höll han på med? Börja kyssa sin bästa vän. Vad tänkte han med?
Det var vad han hade tänkt då, men nu verkade allt så självklart. Varför hade han inte insett det tidigare?

Känslorna Niall hade för Liam hade inte svalnat på något sätt sedan den dagen och varje kyss med Danielle som Niall tvingats vittna om kändes som en kniv rakt i hjärtat. Den dagen Liam träffade henne visste Niall direkt att hans chans var borta. Han skulle aldrig få känna Liams läppar mot sina, han skulle aldrig få smeka Liams fina bröstmuskler och han skulle aldrig få kalla Liam sin. Klart att han hade kvar alla broderliga kramar och alla ”bromance” gester som egentligen bara var för fansens skull men det skulle aldrig bli likadant.

Det värsta av allt var att Niall inte hade modet nog att hata Danielle. Hur gärna han än ville så kunde han inte. Han älskade henne som sin egen syster. Helvete! Allt var bara skit!

Niall gjorde som alla andra gånger han bara ville sluta tänka. Han tog fram gitarren. Allting verkade så enkelt när han slapp tänka på alla personliga problem och hans fingrar rörde sig snabbt över gitarrsträngarna medans en text började formas i hans huvud.

Cos you were right here
and I should have taken the chance
But I got so scared
and I lost the moment again

It’s all that I can think about
you’re all that I can think about