Niall hade flera gånger försökt få Harry att prata om det, att öppna sig lite men det enda han fick till svar var ”Jag mår bra!”, ”Lämna mig ifred!” och ”Du behöver inte behandla mig som en unge okej?!”. Niall hade blivit sårad och inte försökt någon mer gång utan lämnat över det ansvaret till Liam, som alltid varit en sådan person som inte tog åt sig så mycket.

~

”Det var precis av den här anledningen jag INTE ville fortsätta! Harry klarar inte av det här!” De tre satt i Zayns lägenhet och diskuterade comebacken som skulle ske om en vecka. Liam var rasande och tittade anklagande på Zayn.
”Vi borde inte ge upp om One Direction bara för att Louis inte finns med oss längre. Harry går att fixa. Sådant går alltid att fixa.”
”Gör det verkligen det Zayn?” frågade Liam. ”Harry älskade Louis, på ett helt annat sätt än vad vi gjorde. Kanske inte på samma sätt som jag älskar Niall men han älskade Louis som sin egen bror och det räcker mycket väl för att försvinna mentalt.” Han pausade och tittade Niall i ögonen. ”Harry kommer aldrig komma över Louis, men han måste kunna hantera sorgen och därför ska vi finnas vid hans sida dygnet runt när han behöver det.”
”Men han vill ju inte ha vår hjälp Liam!” Niall tittade tillbaka på den äldre pojken med misstrogna ögon. Liam suckade och placerade ansiktet i händerna. Zayn reste sig sig.
”Jag går bort till Harry nu på en gång. Vi ses!” och med det var han ute ur rummet.

De två pojkarna som var kvar satt tysta och Niall ägnade sin uppmärksamhet till sin nagel som helt plötsligt hade blivit väldigt intressant.
”Hur är det med dig Niall?” Liam tittade oroligt på honom och Niall blev förvånad. ”jag menar, vi har ägnat så mycket av vår tid på Harry så jag har aldrig riktigt hunnit reflektera över hur du mår.”
”Vi alla är väl en hel del skakis skulle jag tro.” Niall tittade ner mot sina händer igen. Liam flyttade sig närmare honom och tog tag i hans händer vilket tvingade Niall att titta upp och se honom i ögonen.
”Jag finns alltid här för dig Niall ifall du vill prata. Jag älskar dig och kommer alltid att göra det, okej? Det finns inget som kan hindra det. Glöm aldrig det!” Han genomborrade Nialls blåa ögon och Niall nickade bara som svar, reste sig upp och flydde till sin egen lägenhet medans tårarna brände bakom ögonlocken.

~

Två veckor senare

”Harry!” Niall öppnade dörren till Harrys lägenhet och ropade på honom. ”Upp och hoppa! Vi är sena!” Han gick igenom köket som ledde till vardagsrummet. Där var det inte städat, pizzakartonger låg utspridda över golvet och en unken lukt sökte sin väg till Nialls näsa.
”Vi ska vara på Radio 1 om en timma Harry!” Han fortsatte sin väg till sovrummet där han väntade sig hitta Harry, fortfarande liggandes i sängen, sovandes. Det hade han gjort de senaste dagarna i alla fall men Harry var inte där. Vars var han? Badrummet kanske, tänkte Niall och gick mot den vita dörren som ledde till Harrys badrum. Han förde handen mot handtaget och tryckte ner. Låst. Det var låst, vilket betydde att Harry befann sig där inne.
”Harry!” Ropade han. ”Skynda dig med vad du nu håller på med!” Inget svar. Han väntade någon minut innan han knackade på dörren.
”Harry!” Fortfarande inget svar. Nu började han bli lite orolig så han tryckte snabbt in Zayns nummer på mobilen och hoppades att han skulle vara tillsammans med Liam. Han behövde båda två.

”Niall?” Zayns röst sprakade i den andra änden.
”Är Liam med dig?”
”Ja det är han.  Vad…”
”Bra, kom till Harrys lägenhet och ta med en skruvmejsel eller något annat vasst, Harry har låst in sig på toaletten.” Och med det, stängde han av samtalet och sjönk ner på golvet.

Det tog inte länge för dem att anlända och med sig hade de en nyckel. Niall tittade förvånat på den och Zayn måste ha sett det för han svarade snabbt.
”Alla nycklar till badrummen i det här lägenhetshuset passar till alla badrum. Minns du inte när vi provade på Louis rum och han blev rasande?” Med ett litet leende skrattade han och räckte över nyckeln till Niall som varken log eller skrattade. Han mindes den kvällen. Motvilligt. Han ville inte minnas. Han ville glömma, slippa tänka på Louis och alla hans påhitt. Niall tog emot nyckeln och placerade den i låset, han vred om, tryckte ner handtaget och dörren öppnades.

Det första Niall såg var blodet som rann mot det vita golvet och när han följde med ögonen till vars det kom ifrån såg han svarta lockar som vilade mot kaklet och en livlös kropp som låg med magen neråt. Niall drog efter andan och hans ögon vidgades.
”Harry!” Skrek någon. Han blev puttad åt sidan och hans huvud började snurra. Han var yr och mådde illa och rösterna som pratade kändes som om de kom från andra sidan av en glasvägg. Han såg med suddiga ögon hur Liam och Zayn hukade sig ner mot kroppen. Inte Harry också, tänkte Niall. Inte Harry också! Ta inte Harry också! Han insåg inte förens sen att han hade sagt de orden högt. Hans medvetande verkade bli normalt igen och hans huvud snurrade inte längre och nu kunde han äntligen höra vad Zayn skrek åt honom.
”RING AMBULANS FÖR FAN NIALL!” Han trevade snabbt efter mobilen i fickan och tryckte med darrande fingrar in 112.

Liam vände sig om och samtidigt stötte han till någonting med foten. Han tittade bak och hans ögon vidgades och munnen föll öppen. Niall följde hans blick mot det han tittade på och på det vita golvet, knappt synbart, låg en liten och genomskinlig glasskiva med ett vitt pulver utstrött över både golvet och skivan. Liam tittade upp och mötte Nialls blick. Han öppnade munnen.
”Vad fan?”