”Det var inte en överdos utan Mr. Styles hade tagit lite för mycket för att kunna kontrollera sina egna handlingar, därav fallet, som i sin tur orsakade medvetslösheten. Mr. Styles kommer att bli helt återställd men jag kan råda er ett väldigt bra behandlingshem…”

Niall orkade inte höra längre. Han gick från doktorn och Harrys föräldrar och in i hans rum. Harry låg och sov i sjukhussängen. Det gjorde han ofta nu för tiden. Niall satte sig på stolen bredvid, tyst. Han satt ofta vid Harrys sida. Dels för att han gillade tystnaden och dels för att Niall kunde lätta på sitt hjärta utan att Harry skulle döma honom. Harry visste hur det var. Han visste allt om hur det var. Det hade dem bevis på där i sängen.  
Dörren till rummet öppnades och Niall blev avbruten i sina tankar. Liam klev in och hade ett oroligt uttryck i ansiktet.

”Var är Zayn?” Frågade Niall och rynkade på ögonbrynen men behöll blicken fäst på en punkt på Harrys täcke.
”Han är i Harrys lägenhet och hämtar hans dator och lite filmer, så att Harry inte har det så tråkigt nu när vi inte kan vara här under dagarna.” Niall nickade.
”Det var en bra idé.” Mumlade han. De tre pojkarna hade återgått till sina sysslor så fort Harry hade vaknat ur sitt koma. Det var signeringar hit, det var radiointervjuer dit… Niall tyckte det var jobbigt, de hade trots allt bara fått några veckor på sig att smälta det som hände med Louis och nu det här med Harry. De var också tvungna att svara på frågor om det som hände med Harry eftersom alla journalister var väldigt nyfikna över om han missbrukade droger eller inte. Han gjorde ju inte det. Det hade bara varit den gången, och den gången hade det slutat väldigt olyckligt.

”Doktor Devine vill att Harry ska läggas in på ett Rehab för sina ’drogproblem’” sa Liam efter en stunds tystnad. Han gjorde citattecken under ordet ”drogproblem” och Niall antog att han inte var ensam med sina funderingar.
”Du tycker inte heller om den idén eller hur?” Frågade Niall och tittade upp mot honom. Liam suckade och drog fram en stol som stod mot väggen och placerade den bredvid Niall.
”Nej… jag menar… det var bara en gång eller hur? Och med tanke på vad Harry har berättat för oss så tror jag inte att det är nödvändigt… eller? Fan! Varför ska alla kalla mig Daddy Direction?! Jag kan lika lite ta hand om er än om mig själv!” Han pausade, drog med handen över ansiktet innan han fortsatte.
”Om det inte hade varit för mitt beslut hade de aldrig farit ut och festat. Det är mitt fel att Louis är död.” Ett hugg i Nialls mage när han hörde den sista meningen. Han var fortfarande inte van.
”Klandra inte dig…” började Niall men blev snabbt avbruten av Liam.
”Och om jag bara hade varit lite mer uppmärksam på vad som höll på att hända med Harry hade det här heller aldrig hänt!” Liam skrek nästan och Niall fick slå honom lätt på armen för att han inte skulle väcka Harry.

”Liam…” Niall vände sig om och såg att Harry hade vaknat i alla fall. Hans ögon var öppna och han försökte sätta sig upp lite grann.
”Det var inte ditt fel att Louis dog, det var meningen att det skulle bli så… Forever Young, minns ni?” Niall minns och det brast för honom. Tårarna sprutade och han begravde händerna i ansiktet. Han kände flera händer på hans rygg som försökte trösta honom. De försökte säga att allt skulle bli bra men han orkade inte längre. Han var trött och ledsen och han ville prata i enrum med Harry.

~

Efter att Niall lugnat ner sig försvann Liam ut ur rummet och lämnade Harry och Niall ensamma. En tystnad låg över dem båda och Niall studerade sina händer för att försöka distrahera sig själv. Harry var den första som bröt tystnaden med en harkling.
”Vad är det som tynger dig Niall?” Han tittade oroligt på honom och Niall kände ett sting av skam i kroppen. Det var Harry som låg på sjukhus, det var honom det var synd om. Inte Niall som hade helt obetydliga problem jämfört med Harry.
”Och säg inte att det inte är något för du ville ju prata med mig om något. Du vet att du kan anförtro dig åt mig. Alltid!” Niall tog ett djupt andetag. Väntade ett tag. Harry sa inget och tillslut fick Niall nog och öppnade munnen.
”Jag vet inte om jag kan fortsätta.” Det var allt han sa och Harry fick en blick av förståelse och han nickade.
”På grund av Louis?” Niall släppte allt och öppnade sig helt för Harry.
”På grund av Louis! På grund av dig! På grund av Zayn! Jag känner bara att jag inte vill vara tillsammans med honom eftersom det lämnar er två helt utanför! Och dessutom känner jag inte lika starkt för oss som jag gjorde innan.”
”Innan det hände?” Frågade Harry. Niall nickade och Harry skakade på huvudet.
”Först och främst, du behöver inte känna att ni lämnar mig och Zayn utanför. Det är absolut inte så! Men om du inte känner lika mycket för honom så måste du ju prata med honom…” Harry blev avbruten av dörren som öppnades och in kom doktorn.

”Ursäkta att jag stör! Jag ska bara kolla Mr. Styles värden.” Han tittade på Niall och gick fram till honom med en utsträckt hand. ”Jag tror inte vi har hälsat, Josh Devine heter jag.” Niall tog hans hand och nickade. Josh log ett vitt leende mot honom innan han återgick till att titta i Harrys journal. Niall tyckte att han tog god tid på sig men efter en stund var de ensamma igen. Den här gången var det Niall som började.

”Jag vet att jag måste prata med honom… men jag vill inte förstöra något för bandet! Tänk om Liam blir så ledsen att han slutar? Vad gör vi då? Med tre medlemmar i bandet? Tre medlemmar… det är inte ens ett band…”
”Niall!” avbröt Harry honom med. ”Liam kommer inte sluta i bandet.” Niall tittade på honom och insåg med ens att han hade rätt. Liam tyckte alltför mycket om sitt jobb och han satte alltid karriären före privatlivet. Även i hans och Nialls fall. Dörren öppnades för andra gången men den här gången var det Liam som kom in.

”Niall, du borde åka hem och duscha nu! Du har inte varit hemma på två dagar.” Niall tittade på honom och förblev tyst. Liam vinkade framför hans ansikte. ”Niall? Du borde äta något också.” Niall suckade och tittade ner i marken.
”Du bestämmer inte vad jag gör.” mumlade han fram.
”Vad sa du?” Frågade Liam. Den här gången tittade Niall upp. Tröttheten kom ikapp honom och han orkade inte längre.
”JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT DU ALLTID SKA GULLA MED MIG. JAG ÄR INGEN BARNUNGE LIAM! LÅT MIG BARA VARA OKEJ?” och med dem orden lämnade han rummet och sprang dit hans ben bar honom.