---

Cafeterian verkade som ett bra alternativ. Bara en ensam kvinna satt där och de andra killarna brukade aldrig hänga där så Niall satte sig ner på en stol längst in i ett hörn. En tår letade sig fram när han insåg vad han hade gjort. Såklart Liam och Niall brukade småtjafsa ibland men de hade aldrig skrikit på varandra på det sättet förr. Liam måste vara förkrossad. Ändå var det något som gjorde att Niall inte alls ångrade vad han sagt och gjort. Han var verkligen trött på Liams daltande och det är som de säger, så fort man börjar ogilla någons beteende så stör man sig på allt personen gör till slut.

 

Niall hörde en harkling och han tittade upp. Dr. Devine stod framför honom men leendet som funnits där tidigare var som bortblåst.

 

”Får jag slå mig ner?” Niall tvekade innan han svarade. Han ville egentligen helst av allt vara ifred men han hade inte mage att säga nej till doktorn, så han nickade och gestikulerade att det var okej. Det var tyst en lång stund och Niall fann sig själv att tycka om den tystnaden, det var ingen pinsam tystnad utan det var en förstående tystnad. Doktorn visade inga tecken på att tvinga Niall att göra något, utan han bara satt där, som stöd.

 

”Har du… någonsin tyckt om någon väldigt mycket, men samtidigt så kan du inte stå ut med att se på personen? Alltså, att ”hatet” han gjorde citattecken med fingrarna när han sa det sista ordet, eftersom att han inte hatade Liam, men hittade inte något bättre ord. ”Att hatet tar över…?” Niall hade bestämt sig för att bryta tystnaden och lita på den unga doktorn framför honom. Vem vet, han hade kanske varit med om något liknande? Dr. Devine harklade sig återigen och väntade en lång stund innan han svarade.

 

”Jag hade en barndomsvän för många år sedan som jag umgicks jämt med när vi var sådär 10, 12 år.” Började han. ”Vi var jämt med varandra och i den åldern så brydde man sig inte eller hur?” Niall förstod inte riktigt vad han menade men han nickade i alla fall.
”I alla fall så hängde vi varje dag med varandra och till slut så började jag känna mig lite… annorlunda…” Han pausade och Niall förblev tyst, i väntan på att han skulle fortsätta.
”Jag kände mig annorlunda vilket jag anförtrodde mig åt honom med och då började håna mig för det. Jag brydde mig inte så mycket om det eftersom jag trodde vi var vänner och det var vi också, men den här killen förstod inte att hans glåpord faktiskt sårade mig. Efter några år så fick jag nog av det och sa till honom. Det slutade med att han berätta för hela skolan om min… hemlighet så att säga och jag blev så fruktansvärt besviken på honom. Jag trodde aldrig att han skulle kunna göra det, men jag antar att människor förändras.” Han tittade Niall i ögonen. ”Likaväl din pojkvän också…!”
Niall drog in ett andetag.
”Hur… hur visste du?” Dr. Devine log.
”Snälla, jag ser sådant på långt håll.” Niall nickade och det blev tyst mellan dem igen. Han ville fråga vad det var för hemlighet som hans kompis hade berättat men han vågade inte. Istället så frågade han något annat.

 

”Dr. Devine…”
”Snälla, säg Josh!”
”Eh… okej… Josh… hur avslutade du det så att säga?” Niall var tvungen att veta.
”Jag berättade som det var, att han hade förändrats, att hans ord sårade mig… kan hända att ett par fula ord riktade mot honom också slank med men det är inget jag är stolt över!”

 

Niall nickade igen och tystnaden svepte omkring dem som ett täcke återigen. Han kastade en snabb blick på den stora klockan som hängde över entrén till caféet. Shiit! Tänkte han. Klockan var elva och han skulle upp tidigt för att påbörja alla intervjuer som väntade. Han reste sig.

 

”Jag måste gå nu! Men det var trevligt att prata med dig! Josh…” Han sträckte fram handen och Josh tog den och skakade den. ”Tack!” Tillade han också.
”Inga problem! Om du vill prata någon mer gång så vet du vart du kan hitta mig!” Niall log mot honom och sedan vände han sig om för att åka hem.

 

~

 

Den första intervjun tog plats på This Morning och Niall brukade älska att vara en del av det programmet men inte den här gången. Han hade svårt att njuta när han kände Liams kyliga blickar mot honom och Zayn som alltid var tyst i intervjuer hade inte ändrat på sig. Det var svårt utan Louis och Harry. Louis hade varit den som fått de tråkiga intervjuerna till något underhållande och Harry… ja, han var den som bäst tog sig an de svåra frågorna som de egentligen inte fick svara på. Som t.ex. vilka samarbeten som skulle ske på deras nästa album, vars deras turné skulle vara osv. men nu fanns inte dem här och Niall, Liam och Zayn fick göra sitt bästa trots bråket.

 

Resten av dagen blev de skjutsade runt i hela London på alla möjliga intervjuer. Niall tappade räkningen efter den femte och efter ett tolv timmars arbetspass anlände de i deras lägenheter vid sjutiden på kvällen. Alla tre försvann in i respektive lägenhet.

 

Niall hade helst velat besöka Harry men han kände inte att orken var på hans sida idag och han behövde också få vara för sig själv ett par timmar. Han bestämde sig för att duscha och sedan beställa hem mat. Nandos kanske? Men när han klivit ur duschen så ringde det på dörren och Zayns röst ekade i lägenheten.
”Niall!” Niall torkade håret snabbt, slängde en handduk runt midjan och gick mot köket där Zayn satt sig.
”Hej Zayn! Vad händer?” Zayn tittade på honom länge innan han äntligen sa något.
”Vad är det mellan dig och Liam?” Niall förstod att Zayn hade märkt av den konstiga stämningen under dagen och han visste att Zayn behövde få veta. Han berättade vad han sagt till Harry, vad han sagt – eller snarare skrikit – till Liam och även vad han berättat under samtalet med Josh. Zayn satt tyst hela tiden och lyssnade. Det var det som var bra med Zayn. Att han faktiskt lyssnade och inte avbröt en mitt i eller något. När Niall äntligen blev tyst så kunde Zayn inte längre sitta tyst utan han öppnade snabbt munnen.

 

”Niall, jag älskar dig, jag förstår hur du känner men om inte du tar tag i det här snarast och pratar med Liam så kan jag ärligt talat säga att jag kommer att döma dig Niall. Liam förtjänar en förklaring och det ska du ge honom också! Hur ni än löser det så kommer jag att finnas där för er båda, men om du väljer att strunta i det här Niall… ja, då kommer jag att döma dig!”

---

”Det var inte en överdos utan Mr. Styles hade tagit lite för mycket för att kunna kontrollera sina egna handlingar, därav fallet, som i sin tur orsakade medvetslösheten. Mr. Styles kommer att bli helt återställd men jag kan råda er ett väldigt bra behandlingshem…”

 

Niall orkade inte höra längre. Han gick från doktorn och Harrys föräldrar och in i hans rum. Harry låg och sov i sjukhussängen. Det gjorde han ofta nu för tiden. Niall satte sig på stolen bredvid, tyst. Han satt ofta vid Harrys sida. Dels för att han gillade tystnaden och dels för att Niall kunde lätta på sitt hjärta utan att Harry skulle döma honom. Harry visste hur det var. Han visste allt om hur det var. Det hade dem bevis på där i sängen.  
Dörren till rummet öppnades och Niall blev avbruten i sina tankar. Liam klev in och hade ett oroligt uttryck i ansiktet.

 

”Var är Zayn?” Frågade Niall och rynkade på ögonbrynen men behöll blicken fäst på en punkt på Harrys täcke.
”Han är i Harrys lägenhet och hämtar hans dator och lite filmer, så att Harry inte har det så tråkigt nu när vi inte kan vara här under dagarna.” Niall nickade.
”Det var en bra idé.” Mumlade han. De tre pojkarna hade återgått till sina sysslor så fort Harry hade vaknat ur sitt koma. Det var signeringar hit, det var radiointervjuer dit… Niall tyckte det var jobbigt, de hade trots allt bara fått några veckor på sig att smälta det som hände med Louis och nu det här med Harry. De var också tvungna att svara på frågor om det som hände med Harry eftersom alla journalister var väldigt nyfikna över om han missbrukade droger eller inte. Han gjorde ju inte det. Det hade bara varit den gången, och den gången hade det slutat väldigt olyckligt.

 

”Doktor Devine vill att Harry ska läggas in på ett Rehab för sina ’drogproblem’” sa Liam efter en stunds tystnad. Han gjorde citattecken under ordet ”drogproblem” och Niall antog att han inte var ensam med sina funderingar.
”Du tycker inte heller om den idén eller hur?” Frågade Niall och tittade upp mot honom. Liam suckade och drog fram en stol som stod mot väggen och placerade den bredvid Niall.
”Nej… jag menar… det var bara en gång eller hur? Och med tanke på vad Harry har berättat för oss så tror jag inte att det är nödvändigt… eller? Fan! Varför ska alla kalla mig Daddy Direction?! Jag kan lika lite ta hand om er än om mig själv!” Han pausade, drog med handen över ansiktet innan han fortsatte.
”Om det inte hade varit för mitt beslut hade de aldrig farit ut och festat. Det är mitt fel att Louis är död.” Ett hugg i Nialls mage när han hörde den sista meningen. Han var fortfarande inte van.
”Klandra inte dig…” började Niall men blev snabbt avbruten av Liam.
”Och om jag bara hade varit lite mer uppmärksam på vad som höll på att hända med Harry hade det här heller aldrig hänt!” Liam skrek nästan och Niall fick slå honom lätt på armen för att han inte skulle väcka Harry.

 

”Liam…” Niall vände sig om och såg att Harry hade vaknat i alla fall. Hans ögon var öppna och han försökte sätta sig upp lite grann.
”Det var inte ditt fel att Louis dog, det var meningen att det skulle bli så… Forever Young, minns ni?” Niall minns och det brast för honom. Tårarna sprutade och han begravde händerna i ansiktet. Han kände flera händer på hans rygg som försökte trösta honom. De försökte säga att allt skulle bli bra men han orkade inte längre. Han var trött och ledsen och han ville prata i enrum med Harry.

 

~

 

Efter att Niall lugnat ner sig försvann Liam ut ur rummet och lämnade Harry och Niall ensamma. En tystnad låg över dem båda och Niall studerade sina händer för att försöka distrahera sig själv. Harry var den första som bröt tystnaden med en harkling.
”Vad är det som tynger dig Niall?” Han tittade oroligt på honom och Niall kände ett sting av skam i kroppen. Det var Harry som låg på sjukhus, det var honom det var synd om. Inte Niall som hade helt obetydliga problem jämfört med Harry.
”Och säg inte att det inte är något för du ville ju prata med mig om något. Du vet att du kan anförtro dig åt mig. Alltid!” Niall tog ett djupt andetag. Väntade ett tag. Harry sa inget och tillslut fick Niall nog och öppnade munnen.
”Jag vet inte om jag kan fortsätta.” Det var allt han sa och Harry fick en blick av förståelse och han nickade.
”På grund av Louis?” Niall släppte allt och öppnade sig helt för Harry.
”På grund av Louis! På grund av dig! På grund av Zayn! Jag känner bara att jag inte vill vara tillsammans med honom eftersom det lämnar er två helt utanför! Och dessutom känner jag inte lika starkt för oss som jag gjorde innan.”
”Innan det hände?” Frågade Harry. Niall nickade och Harry skakade på huvudet.
”Först och främst, du behöver inte känna att ni lämnar mig och Zayn utanför. Det är absolut inte så! Men om du inte känner lika mycket för honom så måste du ju prata med honom…” Harry blev avbruten av dörren som öppnades och in kom doktorn.

 

”Ursäkta att jag stör! Jag ska bara kolla Mr. Styles värden.” Han tittade på Niall och gick fram till honom med en utsträckt hand. ”Jag tror inte vi har hälsat, Josh Devine heter jag.” Niall tog hans hand och nickade. Josh log ett vitt leende mot honom innan han återgick till att titta i Harrys journal. Niall tyckte att han tog god tid på sig men efter en stund var de ensamma igen. Den här gången var det Niall som började.

 

”Jag vet att jag måste prata med honom… men jag vill inte förstöra något för bandet! Tänk om Liam blir så ledsen att han slutar? Vad gör vi då? Med tre medlemmar i bandet? Tre medlemmar… det är inte ens ett band…”
”Niall!” avbröt Harry honom med. ”Liam kommer inte sluta i bandet.” Niall tittade på honom och insåg med ens att han hade rätt. Liam tyckte alltför mycket om sitt jobb och han satte alltid karriären före privatlivet. Även i hans och Nialls fall. Dörren öppnades för andra gången men den här gången var det Liam som kom in.

 

”Niall, du borde åka hem och duscha nu! Du har inte varit hemma på två dagar.” Niall tittade på honom och förblev tyst. Liam vinkade framför hans ansikte. ”Niall? Du borde äta något också.” Niall suckade och tittade ner i marken.
”Du bestämmer inte vad jag gör.” mumlade han fram.
”Vad sa du?” Frågade Liam. Den här gången tittade Niall upp. Tröttheten kom ikapp honom och han orkade inte längre.
”JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT DU ALLTID SKA GULLA MED MIG. JAG ÄR INGEN BARNUNGE LIAM! LÅT MIG BARA VARA OKEJ?” och med dem orden lämnade han rummet och sprang dit hans ben bar honom.

---

Harrys perspektiv

Kokainet tog tag i Harrys hjärna i ett hjärngrepp och han glömde. Han glömde alla leenden, alla skratt och alla minnen med honom. Det var det han ville. Att kunna glömma. Han ville inte vakna av mardrömmarna som jagade honom genom natten.

Känslan var underbar, den liknade inte något han hade provat tidigare. Det var första gången han provade kokain och det var hans gamla barndomsvän som hade föreslagit det.
”Du försvinner för någon timma, lever i ett parallellt universum. Det är helt underbart ifall man bara vill glömma för någon timma!” Hade han sagt. Men Harry ville inte glömma för en liten sketen timma. Han tog lite mer än vad hans kompis hade sagt, det kunde inte skada eller hur? Han ville bara försvinna för några timmar. Det är väl helt ofarligt eller hur?

Han kände hur badrummet han satt i for allt längre bort och plötsligt var han på en äng. En grön äng med alla möjliga blommor. Solen lyste och värmde upp marken han stod på, några daggdroppar satt kvar på ett par blomblad och de bildade en liten regnbåge. Ängen sträckte ut sig flera kilometer, han kunde inte se något slut på det men han började gå framåt, i hopp om att hitta något annat. Plöstligt snubblade han och föll hårt mot marken. Han slog huvudet i en sten som egentligen inte alls passade in i det vackra landskapet. Han förde en hand mot pannan och kände blod på sina fingrar.
äsch! Tänkte han, det var ju inte på riktigt eller hur. Han rester sig igen och fortsatte att vandra bort mot ingenting.

Efter vad som kändes en hel livstid fick Harry plötsligt syn på något i fjärran. En svart gestalt närmade sig honom och han blev glad, glad över att se en levande människa i den alldeles tomma världen som omfamnade honom runt alla sidor. Han gick snabbare för att möta gestalten och när han kommit tilltäckligt nära för att urskilja ansiktsdragen stannade han plötsligt. Stirrade med stora ögon mot gestalten och sedan, utan att tveka vände han sig om och försökte fly från figuren.

”Harry!” ropade Louis och han stannade igen. Han vågade inte vända sig om, rädd för att möta Louis ansikte. Han ville ju glömma allt det här. Det var ju det som var hela poängen. Kanske om han blundade tillräckligt mycket och föreställde sig att han var någon annanstans… skulle det funka? Han knep ihop ögonen och tänkte på ett hav, så långt borta från detta gröna, som gått från att vara ett himmelrike till ett helvete, som möjligt.

”Harry, stanna!” Han hörde fortfarande rösten. Harry drog in ett djupt andetag och stålsatte sig för att vända sig om, för att möta Louis ansikte. Sakta vände han sig om och upptäckte att Louis snabbt hade förflyttat sig och nu stod bara någon meter från honom.

Plötsligt mindes Harry mängden kokain han hade tagit och han insåg med ens varför han kunde se Louis.
”Är…” Harry stannade upp, förvånad över sin egen röst som han inte hade hört på flera dagar. ”… är jag död?” Louis började plötsligt skratta, sitt gamla ärliga och genuina skratt som alltid förgyllt Harrys dagar. Han mindes hur glad han hade blivit varje gång han hade fått Louis att skratta åt något som Harry gjort.
”Nej Harry, du är inte död men du kunde ha varit det. Jag vet vad du har gjort och jag förstår inte. Jag förstår inte Harry.” Harry tittade fåraktigt mot Louis men förblev tyst.
”Försökte du ta livet av dig för min skull Harry?” Frågan kändes som en kniv i Harrys mage och han blev mållös.
Ta livet av sig? Nej… allt han ville var att glömma.
”Jag ville bara glömma för en stund Louis… du hemsöker mig varje natt. Jag kan inte sova ordentligt…” Louis tog ett steg mot Harry och placerade händerna på hans axlar.
”Varför glömma? Kan du inte glädjas av våra minnen tillsammans? Vill du verkligen att jag ska försvinna för alltid? Harry…” Louis pausade och tittade djupt i hans ögon. ”… de andra behöver dig, de saknar dig och jag tänker inte låta dig kasta bort det bara på grund av mig.”
”MEN VARFÖR VAR DU TVUNGEN ATT LÄMNA OSS FRÅN FÖRSTA BÖRJAN?! DU BARA SÄGER EN MASSA SAKER MEN DU VET INTE HUR DET KÄNNS! DU VET INTE HUR DET KÄNNS ATT NÅGON SOM MAN ÄLSKAR SÅ OTROLIGT MYCKET BLIR SLITEN IFRÅN SIG PÅ DET HÄR SÄTTET!” Harry skrek och hans adrenalin pumpade högt i öronen. Louis hade inte rört en min och han omfamnade Harry medans Harry för första gången lät sina ögon fälla tårar för Louis skull.

”Jag saknar dig så hemskt mycket Louis. Jag önskar du var med oss! Du var alldeles för ung för att dö…”
”Harry, minns du inte Forever Young? Det var uppenbarligen inte meningen att jag skulle bli gammal. Jag är förevigt ung nu Harry. Som jag ville!”
”Men du är död!”
” ‘Do not pity the dead, Harry. Pity the living, and, above all, those who live without love.’ Dumbledore har alltid varit ett geni när det gäller citat!” Louis log mot Harry. ”Och namnet passade verkligen in här eller hur?” fortsatte han och blinkade med ögat. Harry log genom tårarna som föll nerför hans kinder och han gav ifrån sig ett tyst skratt. Tänk att Louis till och med kunde få Harry att skratta, hur ledsen och arg han än var, i hans undermedvetna. Louis tog ett steg bort från Harry.

”Det är dags för dig att ge dig av nu.” Harry tittade chockat på honom.
”Nej, Louis! Jag vill stanna här!”
”Minns du inte vad jag sagt till dig? Niall, Zayn och Liam behöver dig! Du måste återvända.” Plötsligt mindes Harry. Nialls rosande kinder, Liams bruna ögon och Zayns skratt. Han saknade dem. Louis började vandra iväg och den här gången stoppade Harry inte honom. Eller… det var en sak han behövde få svar om.

”Louis!” Han stannade upp men vände sig inte om. Harry fortsatte.
”Det här är inte verkligt va? Det är bara något som händer inne i mitt huvud eller hur?” Då vände sig Louis om och med ett stort leende på läpparna öppnade han munnen.
”‘Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?’” och med dem orden fortsatte Louis bort mot horisonten och plötsligt var solen inte längre en sol utan det han tittade upp mot var en lampa. En taklampa som hängde ovanför honom. Han kisade, försökte stänga ute ljuset med hjälp av handen han kunde inte längre röra sina armar.

 

”Han vaknar!”
”Harry!” Han grymtade fram något. Varför kunde han inte prata normalt längre? Han var torr i munnen och ljuset bländade honom fortfarande.

 

”Släck…” Fick han till slut fram. ”Släck!”

 

”Jag tror lampans ljus är för starkt.” Sa någon. No shit sherlock, tänkte han och tillslut blev ljuset hanterbart. Han kunde öppna ögonen utan att kisa och det som mötte hans ögon var något han älskade och saknade över allt annat på jorden.

 

Tre glada men trötta ansikten tittade på honom och Liam som satt närmast öppnade munnen.
”Välkommen tillbaka Harry!”

---

De skulle fortsätta med One Direction. Även om det inte hade varit ett lätt beslut men efter några veckors tänkande hade ändå killarna gett med sig. Motvilligt hade det varit. Ingen One Direction utan Louis. Fansen hade blivit hysteriska över ovissheten om bandet skulle fortsätta eller inte. Samma sak gällde Niall. Han ville ta ett beslut, han ville veta vad som skulle hända i framtiden. Och nu var det beslutet fattat. Mest med hjälp av ledningen som hade insisterat på att de skulle fortsätta. Göra det för Louis skull, hade de sagt. Zayn hade hållit med men Liam hade vägrat. Niall, han visste inte vad han ville och Harry… ja, han hade inte varit kontaktbar den senaste veckan. Han hade inte tagit ett steg utanför hans lägenhet på flera dagar.

Niall lämnade spår på Liams nyckelben och fortsatte neråt. Liam tog tag i Nialls hår och smekte det medans han kämpade för att inte ge ifrån sig något ljud. En kyss på läpparna. På nästippen. Niall nafsade i hans örsnibb precis som han visste att Liam gillade det. Händerna smekte över kroppen och snart låg bådas kläder på golvet.

 

~

 

”Liam…” Niall låg med armen på Liam och han hade armen runt den irländske killen.
”Mm?” Niall väntade ett ganska långt tag innan han fortsatte.
”Hur länge brukar sköldpaddor ligga i äggen?” Liam skrattade åt Niall. Han var så söt när han ställde sådana frågor, men Liam hade faktiskt inget svar på det.
”Jag vet inte Leprechaun, det går säkert att googla eller något.” Han smekte Nialls blonda hår och kysste honom på pannan. Niall nickade bara men ingen av de gjorde någon ansats mot mobilerna för att kolla upp frågan. Istället låg de tysta och tittade upp i taket medans de njöt av varandras sällskap.

 

Efter någon timma öppnade Niall munnen igen.
”Undrar om de har kul…”
”Menar du att du ångrar att du stannade här med mig?” skämtade Liam och blinkade åt honom.
”Nej, klart jag inte gör Liam! Jag har saknat sådan här tid med dig och jag är så lycklig just nu! Jag älskar dig Liam.” Liams ögon började tåras av de enkla orden. Han älskade också Niall. Så mycket att det värkte i bröstet så fort han tänkte på honom.
”Jag älskar dig med Niall James Horan!” De kramade om varandra och Niall gav ifrån sig en suck.
”Det jag menade var att jag undrar om de har kul även om Harry kan bli lite vild ibland nu förtiden. Jag menar, förut var det ju bara Louis som brukade spåra osv. men nu så kan man ju inte undgå att undra hur Harry kommer bete sig.”
”Zayn lovade att han skulle se till så att…”
”Jag vet! Men ändå! Du vet hur lättpåverkad han är av Louis! Han har säkert druckit massor ikväll bara för att du inte är där och stoppar honom! Ärligt talat Liam, jag älskar dig och stöttar dig i alla dina beslut men jag kan inte förstå hur du kunde låta de åka iväg själva i det här läget…” Liam lät hans ord sjunka in och han insåg att Niall hade rätt. Varför hade han egentligen sagt ja till dem?
”Jag antar att jag var lite självisk Niall. Det var så längesedan det var bara du och jag och jag antar att jag såg detta som en chans att få ha dig för mig själv utan någon som ska komma och avbryta oss.” Niall verkade nöja sig med det svaret för han sa inget mer efter det.

 

Liam måste ha somnat till när Niall öppnade munnen igen för tredje gången.
”Liam… kan inte du berätta hur dina känslor för mig utvecklades? Var du kär i mig under tävlingen? För det var jag Liam. När vi stod där, efteråt, när allt var klart. Minns du att jag gick fram och kramade dig och jag tittade in i dina ögon? Det var första gången mina känslor avslöjades Liam. Fast jag förstod inte då vad det var… tänk om jag hade kysst dig då. Jag har hela tiden sagt till mig själv att jag ångrar vad jag inte gjorde i den sekunden. Jag har alltid sagt till mig själv att jag skulle ha kysst dig då, men nu börjar jag tveka Liam. Tänk om jag kysst dig, vi hade insett att vi inte alls kände så för varandra, att det var alldeles för tidigt… då hade vi inte legat här just nu.” Liam väntade med att svara och när han öppnade munnen så viskade han.
”Niall… sluta med dina ’tänk om’. Nu blev det såhär och det ska vi vara glada för. Att se tillbaka på sitt förflutna är något som man inte ska göra. Backspeglar använder man när man kör bil och inte i livet.” Han pausade. ”Och vad gäller när jag insåg mina känslor för dig? Ska jag vara ärlig så hade jag nog mina aningar under hela tävlingen ända tills jag hörde I Should Have Kissed You för första gången.” Nialls leende lyste upp rummet och Liam besvarade det lika genuint. ”och om jag ska vara ännu mer ärlig så var första gången jag hörde den låten inte inne i din lägenhet på din soffa…” Nialls leende försvann och ett förvånat uttryck dök upp i hans blåa safirfärgade ögon.
”När…?”
”När vi var i Sverige på deras ’Bring1DtoMe’-tävling för lite mer än två år sedan, när du satt på ditt rum så tänkte jag att jag skulle fråga dig om du ville spela lite spel med oss andra, men när jag hörde att din röst och låten så bestämde jag mig för att låta dig vara ifred.” Niall såg ut som att någon sagt till honom att tomten inte fanns på riktigt, men sedan återhämtade han sig och log mot Liam.
”Varför har du inte sagt det tidigare paynieee?”
”Du frågade inte lilla pyssling!” sa han och kittlade Niall tills han kiknade av skratt.

 

Ute på stranden, i pojkarnas omedvetenhet så började ett av äggen nere i sanden att spricka. Sakta ökade sprickans storlek och ut kom en mycket liten sköldpadda som kämpade för att ta sig upp ur sanden och påbörja sin vandring mot havet.

 

Samtidigt, på en helt annan del av ön satte sig tre stycken alkoholpåverkade pojkar i tjugoårsåldern i en rostig gammal bil i hopp om att de skulle ta sig till deras två vänner som väntade på dem.

 

Ytterligare fyra stycken sköldpaddor grävde sig upp ur sanden och följde efter den första. Helt omedvetna om vad som låg och lurade bakom en buske bara några meter från dem.

 

Bilen körde snabbt. Alldeles för snabbt. Hjulen krängde på vägen och pojken som att bakom ratten försökte fokusera sin blick och hålla dem kvar på vägen.

 

Hunden närmade sig försiktigt en av sköldpaddorna och nosade nyfiket på den. Den skällde och trampade energiskt omkring sig. Utan att se sig för krossades en av sköldpaddorna medans de andra fyra, helt omedvetande, fortsatte sin vandring mot det stora blå havet.

 

Pojkens ögon vidgades när han insåg att vägen svängde och att han aldrig skulle hinna väja. De andra pojkarna sov och var, precis som sköldpaddan, helt omedveten om att han snart skulle krossas av tyngden på bilen.

 

Lika snabbt som sköldpaddan hade dött hade bilen krängt av vägen och slagit volter. Och precis som sköldpaddan hade pojken i passagerarsätet inte ens hunnit uppfatta vad som hänt innan hans skalle krossades mot marken och han slutade att andas.

---

Vem är det tror ni? Lämna en kommentar om vad ni tycker och era spekulationer! Skulle vara roligt att veta! x

Sjukhusrummet hade kala väggar och en lampa med en sprucken skärm hängde från taket. I övrigt så var rummet helt okej förutom att det var oändligt varmt och att Liams doktor bröt väldigt kraftigt när han talade engelska med pojkarna. Liam hade legat inne i fem dagar och återhämtat sig efter bettet. Det var en sandhuggorm som blivit förargad och bestämt sig för att attackera Liams ben. Oturligt nog så hade inte det där lagret med tyg stoppat ormen utan tänderna hade enkelt genomborrat både tyg och hud. Ormens gift var inte dödligt men den hade väldigt obehagliga symptom som till exempel yrsel, hallucinationer och svettningsanfall.

 

Niall satt på stolen bredvid sjukhussängen och betraktade Liam som packade sina sista saker. Han mådde bra och skulle bli utskriven idag vilket Niall var tacksam över. Han tyckte inte om sjukhus, varken hemma i England eller här i Italien. Medans Liam stod och funderade över hur han skulle få sina jeans att rymmas i den lilla väskan så passade Niall på att studera varenda centimeter av Liams kropp. Han började med händerna, vackra långa fingrar smekte jeanstygen. Niall hade alltid tyckt om Liams händer, de var feminina och helt enkelt vackra. Pianofingrar skulle Nialls mamma kalla de för, vilket var väldigt ironiskt eftersom Liam kunde spela Piano lika bra som han kunde sjunga. På vänster hand hade Liam ett vitt svagt ärr som knappt syntes i solskenet men som Niall redan visste att det fanns där.

 

Plötsligt så öppnades dörren till dörren och Niall avbröt sig i sina tankar.
”Nej! Han mår bra nu! Nej…” Louis bråkade med någon på andra sidan telefonen. ”Han behöver bara en krycka att stödja benet… Nej säger jag! Vi tänker inte… Simon lyssna på mig! Liam mår bra, han har fått vård, vi andra mår bra och vi har lärt oss vår läxa. Vi tänker inte flyga hem nu och förstöra semestern bara för att en liten orm bestämde sig för att han inte gillade Liams ben!” och med det la Louis på och tittade på de två pojkarna i rummet.

 

”Är Simon sur?” Liam tittade på Louis och grimaserade missbelåtet. Han nickade och skakade på huvudet.
”Jag fattar inte vad han är orolig för… bara för att vi är i ett band å måste ju vi också få ha lite fritid och bara ta det lugnt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon av oss blir kidnappad av pirater och förs som gisslan på en öde ö? skulle inte tro det!” Louis skrattade glädjelöst och kastade en blick på resväskan som var packad och klar. ”är du redo att åka hem nu då Payne?”

 

~

 

Det var svalt i huset som stått tomt i några dagar. Liam lämnade resväskan på golvet i hans och Nialls rum utan att packa upp den. Det var han för lat för. Den blonde kom in i rummet efter honom och omfamnade Liam i en kram.
”Jag har saknat dig så mycket de här senaste dagarna Liam.” Han borrade ansiktet i Liams nacke och drog in doften av honom. ”Kan inte du och jag ha en kväll bara för oss själva ikväll?”. Liam tog tag i Nialls underbara ansikte och tittade honom djupt i ögonen innan han kysste pojken.
”Klart vi kan min lilla pyssling!” De båda skrattade och log mot varandra.

 

”LIAM! NIALL!” Louis röst ekade i hela huset. Niall suckade.
”Vad vill de nu då?” han skakade på huvudet och gick ut ur rummet tätt följt av Liam. I köket satt Louis och Harry och väntade. Zayn syntes inte till.

 

”Vad vill ni?” Frågade Liam och la en arm runt Nialls midja.
”Jo, vi tänkte såhär; Eftersom att du är någorlunda frisk nu så kanske vi kunde fira det!” Louis log stort åt sin idé men Liam kisade med ögonen och tittade frågande på de båda pojkarna framför sig.
”Och med fira så menar ni…?”
”En nattklubb inne i centrum. Stan tipsade mig om en jättebr…”
”Vänta nu lite!” Avbröt Liam. ”Du vill alltså att vi ska till en bar…? Och dricka…? Alkohol…?”
”Ja, klart vi ska fira med lite alkohol Payne, vad trodde du?” Liam suckade och kastade en nästan osynlig blick mot Harry som studerade sina naglar. Louis verkade ha fattat vinken och nickade och sade: ”Kan jag få prata i enrum med dig?” De förflyttade sig till det närmaste sovrummet och stängde dörren.
”Louis, tror du verkligen att det är så bra idé att Harry ska dricka nu? Kom vi inte överrens att vi inte skulle ha någon alkohol i huset?”
”Men han mår ju jättebra nu! Han är lycklig och han vill ju inte att hans sköldpaddor där ute ska dö så han kommer nog inte supa sig full! Jag kan se till att han inte dricker så mycket! Kom igen nu Liam!”
”För det första så tror jag inte att du kommer att vara nykter och kapabel till att förhindra honom från att dricka och för det andra så…” han tvekade lite.
”Och för det andra vad Liam?”
”Och för det andra så ville jag och Niall spendera lite ensam tid ikväll.” Sa han och rodnade. Louis tittade besviket på honom men återhämtade sig snabbt.
”Klart att ni ska få ligga lite ikväll, när var senast? Innan vi kom hit va?” Liam rodnade och mumlade något i stil med att det hade han inte något att göra med.
”Men om jag övertygar Zayn om att följa med får vi åka då?”
”Okej då, om du slutar tjata! Men Zayn måste hålla koll på Harry lova mig det! Jag litar inte på dig. Vars är han förresten?”
”Han ligger ute på terrassen och läser sin himla bok.” Sa Louis och himlade med ögonen.

 

De gick ut till köket igen och fann att Harry börjat laga mat. Niall satt på en stol och bläddrade igenom en gammal serietidning utan att riktigt läsa den.

 

”Vi ska ut ikväll Harry!” skrek Louis och hoppade upp och ner som ett litet barn. Niall vände sig om och tittade besviket på Liam.
”Inte vi.” Sa han och smekte Nialls kind. ”Det blir bara Harry, Louis och Zayn.” Niall log och kysste Liam.
”Så ni får huset helt för er själva, heeeeeeeeeeeeela kvällen!” Sa Louis och blinkade med ögat. Niall rodnade till och med mer än vad Liam gjort och han hostade och harklade sig och ägnade sin uppmärksamhet mot tidningen igen.

 

”Vad blir det för middag älskling?” Frågade Louis och härmade en kvinnas röst.
”Fajitas gubben! Din favorit!” Harry och Louis fortsatte att prata med varandra som om de var gifta medans Liam satt och strök Niall på ryggen.

---

PS. Lite abrupt slut men det får ni leva med DS.

Harry blir tårögd under turnén med BTR. Så fin ♥

---

Liam öppnade ögonen och tittade ut över rummet. En smal ljusstråle sipprade igenom de fördragna gardinerna vilket var tillräckligt för att lysa upp hela rummet. Av ren reflex sträckte han ut handen till vänster om sig för att väcka Niall men det var ingen där. Samtidigt hörde han röster från köket genom dörren och en doft av bacon nådde hans luktsinne. Liam kastade en blick på armbandsklockan som låg bredvid sängen och konstaterade att den var halv tolv. Dags för frukost!

 

Framför spisen stod Niall med endast ett par kalsonger på sig och vände på lite bacon. Runt köksön satt både Louis, Harry och Zayn och skrattade åt något och även Niall gav ifrån sig ett litet fnissande. Synen var så perfekt att Liam bara ville börja gråta. Det var längesedan de alla varit samlade på det här sättet och faktiskt kunnat ha ett riktigt samtal utan att någon skulle börja gräla på den andre. Han satte sig på den lediga stolen bredvid Zayn och Niall kom och la lite bacon på hans tallrik.

 

”Agerar du kock Niall?” Frågade Liam och sträckte sig fram för att få en puss av hans pojkvän.
”Jag var hungrig och så kom alla de andra också så jag tänkte: Vad fan, jag lyxar till det lite och lagar lite frukost till pojkarna också!”
”Han hade faktiskt tänkt vara jätteromantisk och ge dig frukost på sängen men så kom du in hit och förstörde allting…” Harry skrattade. Något som var väldigt sällsynt nuförtiden så Liam njöt av ljudet och högg in på frukosten som Niall serverade.

 

”Vad ska vi hitta på idag?” Frågade Louis och gav ifrån sig ett busigt leende. Han hade förmodligen redan planerat hela semestern och Liam gruvade sig över detta eftersom det förmodligen skulle sluta med alla fem i en cell någonstans i världen.
”Jag tycker att vi bara chillar runt här första dagen. Vi har en hel strand för oss själva så varför inte njuta av det? Nialls planer var alltid de bästa och Liam log uppmuntrande men Louis grimaserade missbelåtet.
”Det är ju inget kul med det!”
”Vad hade du tänkt dig då, Boo Bear?” frågade Harry.
”Först av allt, kalla mig inte Boo Bear…! Gör du det igen ska jag se till att du aldrig mer kommer skaffa barn…”
”Wow, Louis goes hardcore!” sa Zayn och himlade med ögonen. Louis kastade en irriterad blick mot honom och fortsatte.
”För det andra, så tycker jag att vi borde passa på att vara lite busiga nu när vi är helt ensamma här ute, till exempel gå på upptäcktsfärd i djungeln bredvid oss.” Liam såg ett tusen negativa saker med den idén och han skakade på huvudet, men Harry verkade helt klart på idén eftersom han hoppade upp från stolen och gjorde en segergest med knytnäven i luften.
”Louis! Du är ett genialiskt geni och jag älskar dig!” Sa han och låtsades pussa den äldste pojken på båda kinderna. Zayn skakade på huvudet åt de andras beteende men Liam tyckte inte alls om idén.
”Inser ni vilka farliga djur det kan finnas i djungeln? Och vi har ingen doktor eller något i närheten. Dessutom, Louis… vi är inte 15 år. Du är 23 och en vuxen man så du, om någon borde inse att det där är en dålig idé.”
”Kom igen Daddy Direction. Var inte sån tråkmåns nu!”
”Jag vet!” utbrast Harry. ”Vi röstar! De som vill att vi stannar här på stranden och ruttnar bort av tråkighet räcker upp en hand.” Liam sträckte upp sin arm och så gjorde även Zayn.
”Jag har en jättebra bok som jag har velat läsa väldigt länge men som jag aldrig riktigt fått tid till.” Sa han och ryckte på axlarna. Liam tittade på Niall som inte verkade ha bestämt sig om han ville gå in i djungeln eller inte. Han tittade på Louis och Liam och bestämde sig. Han behöll handen nere och skakade på huvudet.
”Sorry Liam, jag är sugen på lite äventyr…”
”Yes! Niall, jag är stolt över dig!” Sa Louis och kramade om den blonde.
”Tre mot två Liam, vi har en solklar vinnare.” Harry log. ”Då kör vi! De fem musketörerna mot nya äventyr och vidare!” Liam kunde inte hålla sig för skratt för den blandningen av disneyfigurer och skakade på huvudet. Visst. Det kanske skulle bli kul ändå. Men han skulle se till att alla bar långbyxor och ett par rejäla skor. Han ville inte ha några olyckor där ute just nu.

En vecka senare var väskorna packade och tre av fem pojkar stod i trappuppgången i deras hyreshus och väntade på Louis och Harry. Louis var alltid sen så något sådant här förvånade dem inte ett dugg. Zayn satt på en av väskorna och höll på med sin mobil och så gjorde Niall också.

 

”Är det bara jag eller känns det inte lite dumt att ljuga för våra fans? Att säga att vi alla fem ligger hemma, sjuka när vi egentligen är på en ö mitt i medelhavet och solar och badar?” Niall tittade oroligt på både Zayn och Liam. Liam tog ett steg mot sin pojkvän och la en arm runt Nialls axlar.
”Nialler, självklart känns det inte rätt för någon av oss heller…” han kastade en blick mot Zayn som nickade och höll med. ”Men vill du ha semester eller vill du spendera en hel månad skriva autografer?” Och de orden verkade få Niall övertygad eftersom han inte tog upp ämnet igen någon mer gång under resan.

 

Ett brak väckte pojkarna ur deras tankar och Liam tittade upp, precis för att hinna se en väska falla från våningen över honom och han tog ett skutt åt sidan precis innan resväskan landade på stället där Liam stått för bara några sekunder sedan. Han tittade upp igen för att se Louis och Harrys ansikten förvridna av skratt och de låg nästa dubbelvikta på golvet ovanför Zayn, Niall och Liam.
”Louis! Lägg av med det där tramset nu och kom ner! Vi är redan tjugo minuter sena!” Liam började tappa tålamodet med de där två grabbarna nu. Ända sedan nyheten om en semester nått även Harrys öron hade de två varit outhärdliga; stört Liam när han skulle packa, ätit upp Nialls mat så att han hade blivit grinig hela kvällen och gömt Zayns alla speglar. De hade varit som två sexåringar under en hel vecka och retat gallfeber på de andra killarna men hur jobbigt Liam än tyckte de var så kände han innerst inne en glädje över att Harry var sitt normala jag igen. Han hade inte rört spritflaskan på en vecka och Liam hoppades så djupt att så skulle det förbli också.

 

Louis och Harry gick nerför trappan, släpandes på en väska och Louis som fortfarande skrattade tog upp den väskan som han ”tappat”.
”Förlåt, Daddy Direction men det hände ju inget allvarligt eller hur?” Sa han med ett leende på läpparna och gick mot utgången. ”Kom igen då, vi var ju sena eller hur?” Harry skyndade efter sin bästa vän och så gjorde även Niall och Zayn. Liam suckade djupt men log innerst inne och tog den sista väskan som blev lämnad och gick ut ur huset som hade hållit alla pojkarna fängslade i två års tid.

 

~

 

Capri var den vackraste platsen Liam någonsin varit på. Gröna, höga berg som sträckte sig mot himlen och i kontrast mot det klarblåa havet som lyste rött vid solnedgången fick det ön att se så vacker ut att det nästan brände i ögonen. Ön hade endast 7300 invånare och var inte heller en populär turistort heller så ön var perfekt för ett gäng kända pojkar i tjugoårsåldern. De hade hyrt en bungalow med fyra sovrum, ett stort vardagsrum och ett helt okej kök som de förmodligen bara skulle använda någon gång per vecka. Liam la sig i sängen som han delade tillsammans med Niall och slöt ögonen. Jetlagen hade kommit ikapp honom även om skillnaden mellan London och Italien bara var en timma så var en hel dag på flygplatsen utmattande. De hade varit tvungen att flyga till Tyskland först för att sedan byta plan till Italien och sedan ta ett annat plan till Capri och till råga på det så hade planet till Italien varit försenad tre timmar vilket ledde till att de även missade planet till Capri.

 

Liam hade ingen ork att ta av sig kläderna så han kröp under täcket fullt påklädd och gjorde sig redo för att sova när han avbröts av en duns bredvid honom och han öppnade ögonen igen bara för att möta ett par blåa ögon som tittade på Liam med en besviken blick. En blick som Liam vanligtvis hade väldigt svårt att motstå.
”Du tänker väl inte sova nu Liam?” Niall putade med läpparna och gjorde en ledsen min som bara var för bedårande. ”Inser du hur längesedan det var vi…” han avslutade inte meningen utan rodnade lätt. Tack gode gud för hans Irländska blod, Liam älskade de där fläckarna som dök upp på Nialls kinder så fort det var det minsta skämmigt. ”Louis och Harry har gjort så att vi inte kunnat vara med varandra själva på en hel vecka. Jag har saknat dig så mycket Liam…” han lutade sig fram och nuddade med sina läppar mot Liams, men han kysste honom inte. Istället nafsade han Liam i nacken där han visste att Liam hade en svag punkt och Liam gav ifrån sig ett stön. Han kände hur hans paket där nere började växa och han förbannade honom själv för att han blev så lätt påverkad av Niall. Niall fnissade när han också upptäckte den lilla bulan mellan Liams ben och han förde handen ner mot byxlinningen, redo att knäppa upp Liams jeans. Liam tog tag i den irländska pojkens ansikte och tvingade honom att möta hans läppar och de kysstes. Kyssen gick snabbt över till vilt hångel och Liam kunder helt klart avgöra att de inte bara var han som var upphetsad längre. Nialls flinka fingrar knäppte snabbt upp Liams skjorta han smekte hans bröstkorg medans de utbytte kyssar. Liam tog tag i Nialls tröja och förde den över huvudet på honom så att hans bleka men muskulösa bröstkorg framhävdes. De bådas andhämtning blev tyngre och tyngre och snart låg Liams jeans på golvet utan att han mindes hur de kommit dit.

 

”LIAM, NIALL!” de blev avbrutna av ett skrik som kom utifrån. Det var harrys röst och de skyndade sig upp ur sängen och Liam försökte knäppa skjortan så snabbt han kunde samtidigt som han kämpade med att få på sig jeansen men han bestämde sig snabbt för att det tog för lång tid och han anslöt sig till Niall som hade mindre att ta på sig och som redan var ute på verandan för att se vad det var som pågick, utan byxor. De såg Zayn och Louis springa hack i häl med Harry mot stranden och Liam och Niall kastade en orolig blick på varandra. Vad har hänt? Har Harry redan hällt i sig sprit? Men vars hade han fått tag på det? Ingen av dem hade haft med sig och inte heller hade det funnits i bungalowen. De sprang efter de andra tre pojkarna och som hade stannat en bit från havet. Harry satt på knä, hukad över någonting som Liam inte kunde urskilja vad det var i mörkret.
”Vad är det för något Harry?” viskade Niall och avbröt tystnaden som låg som ett täcke över natten. Harry flyttade på sig och lät de andra komma närmare och då såg Liam det som hade fått Harry att skrika. En stor sköldpadda låg i sanden med ögonen slutna, alldeles stilla och bredvid så låg en massa ägg, kanske ett tiotal vita bollar som lyste i månskenet. Niall satte sig bredvid Harry och sträckte ut handen för att röra den stilla sköldpaddan.
”Rör henne inte Niall!” Harrys röst skakade och han slog undan Nialls hand. ”Hon är död! Fattar ni? Hon hade precis kläckt alla ägg och så bara slutade hon att andas!”
”Harry…” sa Zayn försiktigt och placerade en hand på hans axel. ”Det är inte ditt fel, men vi måste låta äggen vara ifred nu. Kom.” Han gjorde en gest som visade att han ville att Harry skulle följa med honom men Harry skakade bara på huvudet.
”Vi kan inte låta äggen ligga såhär öppet. Det kan komma djur och förstöra dem.” Han började gräva med händerna i sanden och Liam kastade en blick mot Louis som också skadade på huvudet. Han nickade tillbaka mot huset och så började de gå tillbaka, utan Harry som satt kvar och begravde de stackars äggen och utan Niall som bestämde sig för att stanna och hjälpa Harry.

 

På väg upp till huset så såg Liam hur Louis kastade en blick på hans slarvigt igenknäppta skjorta och saknaden av byxor fångade också hans blick.
”Störde Harry dig och Niall mitt i något viktigt?” frågade han och flinade menande på hans brist av kläder. Just då var liam glad att hans röda ansikte var dolt av nattens mörker.

@1Dstalker: @NiallOffical and Real_Liam_Payne kissed at tonights Brit Awards! Niam is real!

@Liamshaircuts: OMG DID YOU SEE THEIR KISS?!!!!!!!! OMG! OVARIES EXPLODED!

@Malllan: Niall and Liam!!!! Such a cute couple!!!

@Beckysaless: I’d never actually thought that this was going to happen! Pic.twitter.com.sjsdvirnv

Twitter over capacity

“After being rejected for the best UK album at last night Brit Awards, Niall Horan and Liam Payne were seen kissing each other. The kiss was not steeling Ed Sheeran’s, who won the coveted price, attention but afterwards the two boys was the only thing everyone was talking about.
‘We are in love and decided to let the people know this.’ a very happy Niall horan said to one of our journalists.
‘This has been going on for quite a long time now and we decided that this was it.’ Liam Payne said.

The fans are going crazy worldwide. Twitter has already crashed once and on Tumblr.com are some pictures of them two together circling around. Let us wish these two boys all happiness and good luck and we also think that these two will be the next hot famous gay couple. Niam Horayne for the win!”

 

Simon slutade läsa och tittade upp från tidningen The Sun. Hans ansiktsuttryck visade ingen ilska, snarare mer utmattning och likgiltighet. Niall var alltid nervös inför mötena med Uncle Simon på hans kontor, eftersom han aldrig visste vad som väntade dem. Skulle det vara bra nyheter som den gången när de fick veta att de skulle bli signade av ett skivbolag? Eller skulle det bli som den gången när Zayn åkt hem till England när resten av bandet befunnit sig i staterna, på grund av en förlust inom familjen som ingen av de andra fått veta något om förrän Zayn redan var borta.

 

Den här gången visste Niall redan vad Simon ville prata med dem om och han var lika nervös för det. Skulle de få skäll nu? För att de tagit tag i det i egna händer och inte frågat ledningen som de alltid måste göra så fort det gäller något allvarligt.

 

”Jag är inte arg på er för det ni gjorde. Dock så kan jag erkänna att jag är lite besviken över att ni inte kom till mig först, innan ni bestämde er för att komma ut inför hela världen.”
”Uncle Simon, vi förstår att du känner så men det här beslutet var ett beslut som fattades i sista sekunden och jag hade inte riktigt tid att gå ifrån bordet vid den stunden för att leta upp dig.” sa Niall och Simon skrattade lite men genast allvarlig igen.
”Jag hoppas ni förstår vilka konsekvenser det här beslutet kan leda till? Vilka konsekvenser det kan bli inte bara för er personligen utan också för bandet i allmänhet. Det var en av många anledningarna till att Amerikanarna inte ville låta er komma ut i pressen, de sa att det skulle göra så att ni tappade fans och bli mer utsatta.”
”Tappa fans?!” Utbrast Liam. ”Amerikanarna har varit med oss länge, två år nu, vet inte dem vilken trogen fanskara vi har?”
”Liam, jag tror att de är lika medvetna om det som vi är, men det som de menade med att tappa fans har med vilken stor mängd homofober det finns i samhället än idag, att göra.” Både Niall och Liam ryckte till vid ordet ”homofob” som de inte stött på någon gång under de här två åren när deras förhållande varit hemligt, men Niall hämtade sig snabbt och öppnade munnen för att säga något ännu en gång.

 

”Men det finns hur många som helst som är homosexuella i Hollywood, vad är det för skillnad på oss?” Simon skakade på huvudet.
”Jag vet inte Niall, det de sagt är det enda jag vet och vill du fråga dem något om deras åsikter får du nog se till att göra det så snart som möjligt.”
”Vad menar du?” Frågade Liam.
”Det jag menar är att så fort de där höjdarna borta i Los Angeles fick se bilderna på er två tillsammans, vilket var väldigt fort må jag säga, så ringde de hit och sa upp vårat fortsättningskontrakt med Nickelodeon.”

 

Niall och Liam tittade på varandra, de visste båda vad den andre tänkte vilket inte var något de tänkte nämna för Simon. Istället avbröts de av ett knackande på dörren.

 

”Jag är upptagen Sophie!” sa Simon men dörren öppnade ändå.
”Det är inte din sekreterare.” Sa Louis och gick in i rummet tätt följd av Zayn som såg en bit upprymd ut.

 

”Louis, Zayn! Trevligt att ni också är här, tyvärr så var jag mitt uppe i ett viktigt samtal med era kära bandkamrater så skulle ni kunna vänta utanför så är vi klara alldeles strax.” Simon gjorde en min som Niall hade lärt sig att den betydde ’bråka inte med mig nu annars ska jag se till att ni aldrig kommer komma ner till den lägsta tonen när ni ska sjunga igen’ så därför blev han förvånad när Louis satte sig i den lediga stolen bredvid Liam, som om Simons ord aldrig ens nått hans öron.

 

”Det var inte så att vi tjyvlyssnade eller så, det är bara det att du borde skaffa bättre ljudisolering till ditt kontor, och av samtalet att döma så började ni komma in på en hel del som inte bara har med Niall och Liams relation att göra.” Louis tittade menande på Simon som erkände sig själv besegrad.
”Har Nick’s verkligen sagt upp vårt kontrakt?” Frågade Zayn och försökte att undvika att se alltför upprymd ut.
”Ja, det har de och av era ansikten att döma så verkar ni inte alltför ledsna över detta faktum?” Simon tittade förvånat på de fyra pojkarna som satt framför honom.

 

”Det är inte det att vi inte tyckte om att vara i USA och inte heller var det något fel på att spela teater men jag tror att vi alla fyr… alla fem känner att vi vill ägna oss åt en lite äldre publik. Ingen av oss är tonåringar längre och vi vill nog alla gå vidare till nästa stadie i den här lilla bubblan.” Niall tittade på Liam som såg så stolt ut över att han hade kunnat formulera det svaret på ett sådant bra sätt, utan att såra Uncle Simon.

 

Simon såg ut som att han äntligen fattade poängen i ett dåligt skämt.
”Aha, jag förstår, mina pojkar har vuxit upp och blivit män nu alltså? Trevligt att höra och vet ni, jag ska genast ta tag i detta initiativ och göra er mer populära för den äldre skaran som finns där ute. ”
Louis såg på Simon och skakade på huvudet.

 

”Uncle Simon, om detta avbrott med Nick’s innebär en lucka med ledigheter, ungefär hur länge pågår denna ledighet?”
”Ungefär en månad tror jag, hurså?”
”Jo jag tänkte, eftersom vi har jobbat nonstop sedan Oktober förra året och med tanke på att vi bara fick tre dagars ledighet över julhelgen så kanske du inte skulle ha så brottom med att fylla igen det där tomhålet.” Louis var ett geni, det måste Niall erkänna. Tänk om de kunde få en hel månads ledighet och bara kunna slappna av! Håll tummarna Niall nu!

 

Simon tvekade en sekund innan han svarade.
”Jag vet inte riktigt, ni vet att tid är pengar och inser ni hur mycket pengar vi skulle förlora om vi inte gör något?”

 

”Pengar som vi inte ens tjänat än!” Sa Zayn, en aning ilsket. ”Hur skulle vi kunna förlora pengar som vi inte ens fått in än?”
”Dessutom…” Sa Louis, lite trevande innan han fortsatte. ”Så tror jag att lite ledighet skulle göra Harry gott.”

 

Simon som just var på väg att svälja sitt kaffe satte det i halsen och hostade.
”Va? Vad menar ni? Vad är det med Harry?”
”Du skämtar?!” Zayn var nu väldigt arg och höjde rösten. ”Har du inte märkt de gånger du har kallat hit oss och han har varit full?! Har du inte märkt att varenda skvallertidning som skriver om Mr. Styles från One Direction och någon ny tjej varenda jävla kväll?!”
”Zayn, lugna ner dig.” Sa Niall och försökte få ögonkontakt med killen med sina ögon som han visste alltid lugnade ner Zayn.

 

”Klart att jag har lagt märke till skvallertidningarna som skriver om honom.” Sa Simon, en bit irriterad. ”Men det var just det jag trodde att det var. Skvaller. Och gällande hans intag av alkoholhaltig dryck, jag träffar inte Harry lika ofta som ni gör och jag måste erkänna att jag ofta trott att Harrys galna beteende bara berodde på en önskan att vara som dig Louis.” Han tittade på Louis.
”och om detta nu pågått så länge, hur kommer det sig att ni inte kommit och pratat med mig?”

 

Ingen av pojkarna sa något utan tittade bara ner i golvet.

 

”Vart befinner sig Harry just nu? Varför är inte han med er?” frågade Simon när han inte fick något svar. Niall var tvungen att tänka efter, vart var Harry egentligen? Han och Liam hade blivit kallade på Simons kontor klockan tolv på morgonen och när de lämnat byggnaden antog de att alla fortfarande sov som stockar. Speciellt Harry som varit ute och festat kvällen innan. Niall vände sig mot Louis, som borde veta vars Harry befann sig eftersom de faktiskt bodde i samma lägenhet.

 

Louis tittade på de alla fyra som befann sig i rummet.
”Han kom hem vid sju imorse. Jag såg honom inte men jag hörde honom och han gick direkt och la sig så jag antar att han kommer spendera dagen i sängen. Jag passade på att komma till dig nu Simon för jag visste att Harry inte ens skulle bry sig om att fråga vart jag skulle.” Han suckade och skakade på huvudet. ”Han bryr sig inte om något längre.”

 

”Louis, har han gjort något mer?” Frågade Simon och tittade menande på den äldste pojken. Niall förstod inte vad han menade men det verkade Louis göra för att han skakade på huvudet.
”Uncle Simon, jag tror att den här lediga månaden skulle vara bra för Harry. Vi skulle kunna ägna vår fritid åt att försöka få honom att inse vad det är han egentligen håller på med.” Det var Zayn som hade öppnat munnen den här gången. Simon tittade på de fyra pojkarna framför sig och bestämde sig snabbt. Han ville inte att Harry skulle sluta som de andra stjärnorna. Att förhindra det i tidig ålder skulle nog hjälpa. Eller hur? Det hoppades han i alla fall och så nickade han och gav bandet hans tillåtelse att få en månads ledighet.