Nightmare - Epilog
Now
78 years. It is my birthday today. 78 years of Harry Styles. 53 years of loneliness in this mad place. I don’t see Niall everywhere anymore. Not like I used to. But I do see him when I take walks. I see him a few meters away sitting in the grass, shirtless and exposing his pale, white Irish skin. I see him in the cafeteria when we’re served food and I hear his beautiful voice nagging about how he misses Nandos. It’s not in a crazy way. I do know what’s real and what’s not. What’s real is that I’m 78 years old and today is the time.
I take a look at the picture of us five I have standing next to my bed. That picture was taken the day we got through to live shows. Simon took it. I remember how shy Liam had been. Zayn had been quiet but very social. Louis had us all cheered up. Niall was his usual charming self. The colored blonde hair was a big mess from the salt water. But I remember thinking how hot it made him look. I looked so serious at the time. But I remember that I was so determined to not be treated like a little boy anymore. I wanted to be grown up and show the world who Harry Styles was. That I was in a silly boy band called One Direction, who later would turn out to be the biggest boy band in the world. Which still later was the reason the big boy band ended. God I was pathetic at that time.
I sat down on my bed with a sigh. The legs weren’t as healthy as they were when I was 16. The door swung open and my nurse entered the room with a tray in her hands. She smiled when she saw me and then she put the tray down as she helped me tuck myself in the bed.
The nurse, Sandra was her name, was in her mid twenties and she had beautiful brown, a bit wavy hair and her eyes were marvelous. Sometimes they were grey and sometimes they were green depending on which light she was standing in.
“You alright Mr. Styles?” she asked with her Yorkshire accent. I nodded.
“How’s your granny?” I asked with a raspy voice. She smiled again and looked at me.
“She’s doing fine. Your autograph made her joke about ‘Now I can finally die happy’ and ‘I’ve been waiting for this for 57 years’”. She paused and looked down with a sigh. I took her hand and patted it gently.
“Whatever happens to your grandmother just remember who you are.” I said. “I didn’t and it took me almost 53 years to find myself again.” She nodded and gave me a quick smile before she got up.
“So Mr. it’s your birthday today, what do you want to do to celebrate? 78 is kinda big I think!” I shook my head.
“No.” I said. “Today’s the day. I’m ready now.” It had been over ten years since I last saw Niall. Today I would see him again. I just knew it.
The nurse kissed me on the cheek and then she left me alone in my room. I look to my right so I could see the frame with Niall’s picture in it. I took a last glance of it before I closed my eyes and let the light guide me to him.
I saw him as quick as the lids closed. He looked like he hadn’t aged a bit. His hair was his natural brown color and he smiled the biggest smile I’ve seen in years. His crocked teeth were shown and they were the same. Niall reached out his hand and I didn’t hesitate a second. I took his small, pale fingers in mine and I let him lead me to eternity. We were together and this time nothing could take him away from me.
Nightmare - pt 3
Soon I would wake up. But then I didn’t.
I don’t really remember what happened to the band. Obviously we didn’t continue though like before. I wasn’t leaving my room and Niall was dead so what could they do with only three guys left in the band.
I know Zayn tried a solo career some years later. Louis told me this. Zayn probably thought he would manage to do all the things we’d done, all by himself. Obviously it was too much for him. It was a shame since he was a really good guy and it he would have done great things if he hadn’t fallen in the trap. Drugs and alcohol wiped Zayn away from the earth. He was alone too. Perrie had left him and all he had was some one-night-stands and a shit management. I couldn’t blame him. I would have killed myself if I was in his position and alcohol is a really good help if you want to forget sometimes, which I wanted a lot.
I don’t really know what happened to Liam. I haven’t spoke to him since the last day he visited me. I can imagine though, how his life is right now. He’s probably sitting in a couch resting with Danielle by his side and he probably has a lot of grandchildren around. He chose the easy way. I bet he never speaks about Niall anymore. I bet he doesn’t even know what happened to Zayn. He’s a coward. A fucking coward.
Niall kept visiting me for a while. Even in this place. The pills they gave didn’t work. Or I’d never let them work; I just never swallowed them like they wanted me to. At a time all I ever did was talking to the blonde. He was always there because I felt so alone and I wanted someone to talk to. I asked him why. That was the question I wanted some answers to but when I let the words slip between my lips all he did was watching me with his blue ocean colored eyes.
We fought sometimes. I wanted to hurt him because he had hurt me by leaving me all alone but I couldn’t. Every time I screamed at him a small red spot on his chest started to grow bigger and bigger and my guilt would come at me like a nuclear bomb exploding.
One time I had a panic attack. That was after one of Niall’s visit. Louis found me lying on the floor with my arms wrapped around my body and I was rocking back and forth. I remember not being able to breathe.
I really don’t know what I would do if Louis hadn’t been there all the time. He didn’t visit me that often but when he did it was like a light would sparkle inside my stomach and I actually felt human. I wanted to tell him that several times but I had hard to find the words. I didn’t talk much you know. I kind of forgot how to make a sound.
The day I lost Louis was the day Niall faded away. And I thought that would break me even more than it had before. But Louis’ death was easier to deal with than Niall’s. Maybe because I got the chance to say goodbye to him, or maybe because Niall was my only soul mate. I didn’t know why and I still don’t. All I know is that Louis’ death helped me recover from Niall’s. It was hard but one day Niall was gone and he never came back. I was alone in the world with only two photographs. One of Niall and one of all five of us.
Nightmare - pt 2
Then
I had lost track of time. I had lost track of place and reality. I didn’t want to be bothered in that time. My family came to visit me in my apartment. They helped me clean the place; I wasn’t able to do that. It was too much hard work and all I wanted was Niall’s muscles to do the hovering instead. Not my mom, not Gemma.
The boys’ visited me a lot. Every day for a fact. But I did never spoke to them.
I remember Liam being angry and furious. He screamed at me often. I don’t know what he said though, I never listened. It was all just a big blur to me. Sometimes he lowered his voice and talked calmly to me. Sometimes about the weather, sometimes about Danielle. Yes, remember what I told you about death gathering people? A few days after the accident, Danielle realized Liam needed her, and she run straight to him to give him comfort and now they are lovebirds again. It is strange how I lost the one thing I couldn’t live without at the same time Liam got his back. Life is unfair and cruel.
I know I’d never been so close to Zayn but he came as often as Liam and tried to cheer me up. Sometimes he managed to get me crack a smile but it disappeared as soon as it came. I wasn’t worthy of happiness anymore. Niall struggled, I should struggle too.
If you don’t count Niall, Louis was my best friend through all times. He came to me in my hardest and all he did was sitting there, waiting for me to speak. It was comfortable and I liked it. I did not speak though. At least not about the things he wanted me to speak about.
At that time I missed Niall more than you could imagine. I missed his crocked teeth before he got braces, I missed his wonderful voice and his geeky top buttoned polo shirts. I missed feeling his lips on mine and I missed his gentle touch. It hurt so much. My heart was in two pieces. You know when they talk about getting their heart broken? That’s real. It felt like a knife was cutting through my heart every day and every time I thought about the blonde little Irish boy who loved his life so much it was cracking and that stone in my throat made it impossible for me to breath.
I actually had lost track of reality. Niall started visiting me. He looked at me with his ocean colored eyes and he talked to me with the familiar thick Irish accent. Sometimes we were lying in our bed and he was playing in my hair with gentle fingers. It was all so real. I started believing it had all been a terrible nightmare.
One night I told him this. I told him about my nightmare and that I was scared that this might actually not be real. My wonderful boy took my hands and looked me in the eyes. He said that he would never leave me. And I believed him. Because I always do. Niall has never lied to me.
The other boys stopped visiting me after a while. Louis came from time to time. He was upset. I could see that but I had actually started talking and I told him too about my nightmares. That all this was just a bad dream and soon I would wake up and Niall would lay next to me, arms wrapped around me and maybe give me a peck on the cheek.
I don’t know what happened but one day Louis came and he had brought two friends whom I didn’t recognize. They took me with them and I was scared. But I knew they wouldn’t hurt me because it was a dream. Just a bad dream where Niall was dead and all my friends had left me. Soon I would wake up. But then I didn’t.
Nightmare - Prolog
I saw the blue eyes slowly fade and begin to lose their beautiful color that I loved so much. My hands were trembling to hold onto something that didn’t exist anymore. The life that was laid in my arms wasn’t a life anymore. Just a shell with beautiful blue eyes, a pale skin and thin muscles that resembled their owner.
He wasn’t there anymore and I couldn’t breathe. I didn’t remember how. How was it possible that I was still alive and he wasn’t? My beautiful boy with hair blonde as ashes and hands so thin. I didn’t want to close his lids. That would confirm my worst nightmare. But I couldn’t run from it. It was there. Right in front of me. Screaming the truth in my face and I couldn’t handle that.
Death is strange. It can gather humans. It could divide humans. And it could kill even more. Death is something nobody should witness. Not even if the death that brings something good. Because with something good comes always something bad. And that bad thing is so hard to handle.
That’s how I felt when I embraced Niall’s dead body that morning in October. That’s how I felt when I saw the bullet pin its target. That’s how I felt when I saw the red blood dripping out of his mouth while he struggled for air. And when that target was Niall’s thin, scattered and exposed body in the autumn morning. I couldn’t believe it. I still can’t. I’m convinced that Niall will come through that door at any second and laugh his beautiful laugh again and tell me everything was just a bad dream, and that he will take me from this terrific place. But he won’t and that’s what scares me the most, that’s why I’m placed in this room.
I’m telling you all this because this isn’t a story about how a 22 year old boy died in a tragically accident. This is a story about how hard it is for the near ones to keep their heads up, to struggle through the pain that sneaks into the chest every time they even think to laugh at something and about their guilt that torment them in an inhuman way.
My name is Harry Styles and this is my story.
Update!
update
Update
Update
Chasing Cars ~ Del 11
Cafeterian verkade som ett bra alternativ. Bara en ensam kvinna satt där och de andra killarna brukade aldrig hänga där så Niall satte sig ner på en stol längst in i ett hörn. En tår letade sig fram när han insåg vad han hade gjort. Såklart Liam och Niall brukade småtjafsa ibland men de hade aldrig skrikit på varandra på det sättet förr. Liam måste vara förkrossad. Ändå var det något som gjorde att Niall inte alls ångrade vad han sagt och gjort. Han var verkligen trött på Liams daltande och det är som de säger, så fort man börjar ogilla någons beteende så stör man sig på allt personen gör till slut.
Niall hörde en harkling och han tittade upp. Dr. Devine stod framför honom men leendet som funnits där tidigare var som bortblåst.
”Får jag slå mig ner?” Niall tvekade innan han svarade. Han ville egentligen helst av allt vara ifred men han hade inte mage att säga nej till doktorn, så han nickade och gestikulerade att det var okej. Det var tyst en lång stund och Niall fann sig själv att tycka om den tystnaden, det var ingen pinsam tystnad utan det var en förstående tystnad. Doktorn visade inga tecken på att tvinga Niall att göra något, utan han bara satt där, som stöd.
”Har du… någonsin tyckt om någon väldigt mycket, men samtidigt så kan du inte stå ut med att se på personen? Alltså, att ”hatet” han gjorde citattecken med fingrarna när han sa det sista ordet, eftersom att han inte hatade Liam, men hittade inte något bättre ord. ”Att hatet tar över…?” Niall hade bestämt sig för att bryta tystnaden och lita på den unga doktorn framför honom. Vem vet, han hade kanske varit med om något liknande? Dr. Devine harklade sig återigen och väntade en lång stund innan han svarade.
”Jag hade en barndomsvän för många år sedan som jag umgicks jämt med när vi var sådär 10, 12 år.” Började han. ”Vi var jämt med varandra och i den åldern så brydde man sig inte eller hur?” Niall förstod inte riktigt vad han menade men han nickade i alla fall.
”I alla fall så hängde vi varje dag med varandra och till slut så började jag känna mig lite… annorlunda…” Han pausade och Niall förblev tyst, i väntan på att han skulle fortsätta.
”Jag kände mig annorlunda vilket jag anförtrodde mig åt honom med och då började håna mig för det. Jag brydde mig inte så mycket om det eftersom jag trodde vi var vänner och det var vi också, men den här killen förstod inte att hans glåpord faktiskt sårade mig. Efter några år så fick jag nog av det och sa till honom. Det slutade med att han berätta för hela skolan om min… hemlighet så att säga och jag blev så fruktansvärt besviken på honom. Jag trodde aldrig att han skulle kunna göra det, men jag antar att människor förändras.” Han tittade Niall i ögonen. ”Likaväl din pojkvän också…!”
Niall drog in ett andetag.
”Hur… hur visste du?” Dr. Devine log.
”Snälla, jag ser sådant på långt håll.” Niall nickade och det blev tyst mellan dem igen. Han ville fråga vad det var för hemlighet som hans kompis hade berättat men han vågade inte. Istället så frågade han något annat.
”Dr. Devine…”
”Snälla, säg Josh!”
”Eh… okej… Josh… hur avslutade du det så att säga?” Niall var tvungen att veta.
”Jag berättade som det var, att han hade förändrats, att hans ord sårade mig… kan hända att ett par fula ord riktade mot honom också slank med men det är inget jag är stolt över!”
Niall nickade igen och tystnaden svepte omkring dem som ett täcke återigen. Han kastade en snabb blick på den stora klockan som hängde över entrén till caféet. Shiit! Tänkte han. Klockan var elva och han skulle upp tidigt för att påbörja alla intervjuer som väntade. Han reste sig.
”Jag måste gå nu! Men det var trevligt att prata med dig! Josh…” Han sträckte fram handen och Josh tog den och skakade den. ”Tack!” Tillade han också.
”Inga problem! Om du vill prata någon mer gång så vet du vart du kan hitta mig!” Niall log mot honom och sedan vände han sig om för att åka hem.
~
Den första intervjun tog plats på This Morning och Niall brukade älska att vara en del av det programmet men inte den här gången. Han hade svårt att njuta när han kände Liams kyliga blickar mot honom och Zayn som alltid var tyst i intervjuer hade inte ändrat på sig. Det var svårt utan Louis och Harry. Louis hade varit den som fått de tråkiga intervjuerna till något underhållande och Harry… ja, han var den som bäst tog sig an de svåra frågorna som de egentligen inte fick svara på. Som t.ex. vilka samarbeten som skulle ske på deras nästa album, vars deras turné skulle vara osv. men nu fanns inte dem här och Niall, Liam och Zayn fick göra sitt bästa trots bråket.
Resten av dagen blev de skjutsade runt i hela London på alla möjliga intervjuer. Niall tappade räkningen efter den femte och efter ett tolv timmars arbetspass anlände de i deras lägenheter vid sjutiden på kvällen. Alla tre försvann in i respektive lägenhet.
Niall hade helst velat besöka Harry men han kände inte att orken var på hans sida idag och han behövde också få vara för sig själv ett par timmar. Han bestämde sig för att duscha och sedan beställa hem mat. Nandos kanske? Men när han klivit ur duschen så ringde det på dörren och Zayns röst ekade i lägenheten.
”Niall!” Niall torkade håret snabbt, slängde en handduk runt midjan och gick mot köket där Zayn satt sig.
”Hej Zayn! Vad händer?” Zayn tittade på honom länge innan han äntligen sa något.
”Vad är det mellan dig och Liam?” Niall förstod att Zayn hade märkt av den konstiga stämningen under dagen och han visste att Zayn behövde få veta. Han berättade vad han sagt till Harry, vad han sagt – eller snarare skrikit – till Liam och även vad han berättat under samtalet med Josh. Zayn satt tyst hela tiden och lyssnade. Det var det som var bra med Zayn. Att han faktiskt lyssnade och inte avbröt en mitt i eller något. När Niall äntligen blev tyst så kunde Zayn inte längre sitta tyst utan han öppnade snabbt munnen.
”Niall, jag älskar dig, jag förstår hur du känner men om inte du tar tag i det här snarast och pratar med Liam så kan jag ärligt talat säga att jag kommer att döma dig Niall. Liam förtjänar en förklaring och det ska du ge honom också! Hur ni än löser det så kommer jag att finnas där för er båda, men om du väljer att strunta i det här Niall… ja, då kommer jag att döma dig!”
Chasing Cars ~ Del 10
”Det var inte en överdos utan Mr. Styles hade tagit lite för mycket för att kunna kontrollera sina egna handlingar, därav fallet, som i sin tur orsakade medvetslösheten. Mr. Styles kommer att bli helt återställd men jag kan råda er ett väldigt bra behandlingshem…”
Niall orkade inte höra längre. Han gick från doktorn och Harrys föräldrar och in i hans rum. Harry låg och sov i sjukhussängen. Det gjorde han ofta nu för tiden. Niall satte sig på stolen bredvid, tyst. Han satt ofta vid Harrys sida. Dels för att han gillade tystnaden och dels för att Niall kunde lätta på sitt hjärta utan att Harry skulle döma honom. Harry visste hur det var. Han visste allt om hur det var. Det hade dem bevis på där i sängen.
Dörren till rummet öppnades och Niall blev avbruten i sina tankar. Liam klev in och hade ett oroligt uttryck i ansiktet.
”Var är Zayn?” Frågade Niall och rynkade på ögonbrynen men behöll blicken fäst på en punkt på Harrys täcke.
”Han är i Harrys lägenhet och hämtar hans dator och lite filmer, så att Harry inte har det så tråkigt nu när vi inte kan vara här under dagarna.” Niall nickade.
”Det var en bra idé.” Mumlade han. De tre pojkarna hade återgått till sina sysslor så fort Harry hade vaknat ur sitt koma. Det var signeringar hit, det var radiointervjuer dit… Niall tyckte det var jobbigt, de hade trots allt bara fått några veckor på sig att smälta det som hände med Louis och nu det här med Harry. De var också tvungna att svara på frågor om det som hände med Harry eftersom alla journalister var väldigt nyfikna över om han missbrukade droger eller inte. Han gjorde ju inte det. Det hade bara varit den gången, och den gången hade det slutat väldigt olyckligt.
”Doktor Devine vill att Harry ska läggas in på ett Rehab för sina ’drogproblem’” sa Liam efter en stunds tystnad. Han gjorde citattecken under ordet ”drogproblem” och Niall antog att han inte var ensam med sina funderingar.
”Du tycker inte heller om den idén eller hur?” Frågade Niall och tittade upp mot honom. Liam suckade och drog fram en stol som stod mot väggen och placerade den bredvid Niall.
”Nej… jag menar… det var bara en gång eller hur? Och med tanke på vad Harry har berättat för oss så tror jag inte att det är nödvändigt… eller? Fan! Varför ska alla kalla mig Daddy Direction?! Jag kan lika lite ta hand om er än om mig själv!” Han pausade, drog med handen över ansiktet innan han fortsatte.
”Om det inte hade varit för mitt beslut hade de aldrig farit ut och festat. Det är mitt fel att Louis är död.” Ett hugg i Nialls mage när han hörde den sista meningen. Han var fortfarande inte van.
”Klandra inte dig…” började Niall men blev snabbt avbruten av Liam.
”Och om jag bara hade varit lite mer uppmärksam på vad som höll på att hända med Harry hade det här heller aldrig hänt!” Liam skrek nästan och Niall fick slå honom lätt på armen för att han inte skulle väcka Harry.
”Liam…” Niall vände sig om och såg att Harry hade vaknat i alla fall. Hans ögon var öppna och han försökte sätta sig upp lite grann.
”Det var inte ditt fel att Louis dog, det var meningen att det skulle bli så… Forever Young, minns ni?” Niall minns och det brast för honom. Tårarna sprutade och han begravde händerna i ansiktet. Han kände flera händer på hans rygg som försökte trösta honom. De försökte säga att allt skulle bli bra men han orkade inte längre. Han var trött och ledsen och han ville prata i enrum med Harry.
~
Efter att Niall lugnat ner sig försvann Liam ut ur rummet och lämnade Harry och Niall ensamma. En tystnad låg över dem båda och Niall studerade sina händer för att försöka distrahera sig själv. Harry var den första som bröt tystnaden med en harkling.
”Vad är det som tynger dig Niall?” Han tittade oroligt på honom och Niall kände ett sting av skam i kroppen. Det var Harry som låg på sjukhus, det var honom det var synd om. Inte Niall som hade helt obetydliga problem jämfört med Harry.
”Och säg inte att det inte är något för du ville ju prata med mig om något. Du vet att du kan anförtro dig åt mig. Alltid!” Niall tog ett djupt andetag. Väntade ett tag. Harry sa inget och tillslut fick Niall nog och öppnade munnen.
”Jag vet inte om jag kan fortsätta.” Det var allt han sa och Harry fick en blick av förståelse och han nickade.
”På grund av Louis?” Niall släppte allt och öppnade sig helt för Harry.
”På grund av Louis! På grund av dig! På grund av Zayn! Jag känner bara att jag inte vill vara tillsammans med honom eftersom det lämnar er två helt utanför! Och dessutom känner jag inte lika starkt för oss som jag gjorde innan.”
”Innan det hände?” Frågade Harry. Niall nickade och Harry skakade på huvudet.
”Först och främst, du behöver inte känna att ni lämnar mig och Zayn utanför. Det är absolut inte så! Men om du inte känner lika mycket för honom så måste du ju prata med honom…” Harry blev avbruten av dörren som öppnades och in kom doktorn.
”Ursäkta att jag stör! Jag ska bara kolla Mr. Styles värden.” Han tittade på Niall och gick fram till honom med en utsträckt hand. ”Jag tror inte vi har hälsat, Josh Devine heter jag.” Niall tog hans hand och nickade. Josh log ett vitt leende mot honom innan han återgick till att titta i Harrys journal. Niall tyckte att han tog god tid på sig men efter en stund var de ensamma igen. Den här gången var det Niall som började.
”Jag vet att jag måste prata med honom… men jag vill inte förstöra något för bandet! Tänk om Liam blir så ledsen att han slutar? Vad gör vi då? Med tre medlemmar i bandet? Tre medlemmar… det är inte ens ett band…”
”Niall!” avbröt Harry honom med. ”Liam kommer inte sluta i bandet.” Niall tittade på honom och insåg med ens att han hade rätt. Liam tyckte alltför mycket om sitt jobb och han satte alltid karriären före privatlivet. Även i hans och Nialls fall. Dörren öppnades för andra gången men den här gången var det Liam som kom in.
”Niall, du borde åka hem och duscha nu! Du har inte varit hemma på två dagar.” Niall tittade på honom och förblev tyst. Liam vinkade framför hans ansikte. ”Niall? Du borde äta något också.” Niall suckade och tittade ner i marken.
”Du bestämmer inte vad jag gör.” mumlade han fram.
”Vad sa du?” Frågade Liam. Den här gången tittade Niall upp. Tröttheten kom ikapp honom och han orkade inte längre.
”JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT DU ALLTID SKA GULLA MED MIG. JAG ÄR INGEN BARNUNGE LIAM! LÅT MIG BARA VARA OKEJ?” och med dem orden lämnade han rummet och sprang dit hans ben bar honom.
Update
Chasing Cars ~ Del 9
Harrys perspektiv
Kokainet tog tag i Harrys hjärna i ett hjärngrepp och han glömde. Han glömde alla leenden, alla skratt och alla minnen med honom. Det var det han ville. Att kunna glömma. Han ville inte vakna av mardrömmarna som jagade honom genom natten.
Känslan var underbar, den liknade inte något han hade provat tidigare. Det var första gången han provade kokain och det var hans gamla barndomsvän som hade föreslagit det.
”Du försvinner för någon timma, lever i ett parallellt universum. Det är helt underbart ifall man bara vill glömma för någon timma!” Hade han sagt. Men Harry ville inte glömma för en liten sketen timma. Han tog lite mer än vad hans kompis hade sagt, det kunde inte skada eller hur? Han ville bara försvinna för några timmar. Det är väl helt ofarligt eller hur?
Han kände hur badrummet han satt i for allt längre bort och plötsligt var han på en äng. En grön äng med alla möjliga blommor. Solen lyste och värmde upp marken han stod på, några daggdroppar satt kvar på ett par blomblad och de bildade en liten regnbåge. Ängen sträckte ut sig flera kilometer, han kunde inte se något slut på det men han började gå framåt, i hopp om att hitta något annat. Plöstligt snubblade han och föll hårt mot marken. Han slog huvudet i en sten som egentligen inte alls passade in i det vackra landskapet. Han förde en hand mot pannan och kände blod på sina fingrar.
äsch! Tänkte han, det var ju inte på riktigt eller hur. Han rester sig igen och fortsatte att vandra bort mot ingenting.
Efter vad som kändes en hel livstid fick Harry plötsligt syn på något i fjärran. En svart gestalt närmade sig honom och han blev glad, glad över att se en levande människa i den alldeles tomma världen som omfamnade honom runt alla sidor. Han gick snabbare för att möta gestalten och när han kommit tilltäckligt nära för att urskilja ansiktsdragen stannade han plötsligt. Stirrade med stora ögon mot gestalten och sedan, utan att tveka vände han sig om och försökte fly från figuren.
”Harry!” ropade Louis och han stannade igen. Han vågade inte vända sig om, rädd för att möta Louis ansikte. Han ville ju glömma allt det här. Det var ju det som var hela poängen. Kanske om han blundade tillräckligt mycket och föreställde sig att han var någon annanstans… skulle det funka? Han knep ihop ögonen och tänkte på ett hav, så långt borta från detta gröna, som gått från att vara ett himmelrike till ett helvete, som möjligt.
”Harry, stanna!” Han hörde fortfarande rösten. Harry drog in ett djupt andetag och stålsatte sig för att vända sig om, för att möta Louis ansikte. Sakta vände han sig om och upptäckte att Louis snabbt hade förflyttat sig och nu stod bara någon meter från honom.
Plötsligt mindes Harry mängden kokain han hade tagit och han insåg med ens varför han kunde se Louis.
”Är…” Harry stannade upp, förvånad över sin egen röst som han inte hade hört på flera dagar. ”… är jag död?” Louis började plötsligt skratta, sitt gamla ärliga och genuina skratt som alltid förgyllt Harrys dagar. Han mindes hur glad han hade blivit varje gång han hade fått Louis att skratta åt något som Harry gjort.
”Nej Harry, du är inte död men du kunde ha varit det. Jag vet vad du har gjort och jag förstår inte. Jag förstår inte Harry.” Harry tittade fåraktigt mot Louis men förblev tyst.
”Försökte du ta livet av dig för min skull Harry?” Frågan kändes som en kniv i Harrys mage och han blev mållös.
Ta livet av sig? Nej… allt han ville var att glömma.
”Jag ville bara glömma för en stund Louis… du hemsöker mig varje natt. Jag kan inte sova ordentligt…” Louis tog ett steg mot Harry och placerade händerna på hans axlar.
”Varför glömma? Kan du inte glädjas av våra minnen tillsammans? Vill du verkligen att jag ska försvinna för alltid? Harry…” Louis pausade och tittade djupt i hans ögon. ”… de andra behöver dig, de saknar dig och jag tänker inte låta dig kasta bort det bara på grund av mig.”
”MEN VARFÖR VAR DU TVUNGEN ATT LÄMNA OSS FRÅN FÖRSTA BÖRJAN?! DU BARA SÄGER EN MASSA SAKER MEN DU VET INTE HUR DET KÄNNS! DU VET INTE HUR DET KÄNNS ATT NÅGON SOM MAN ÄLSKAR SÅ OTROLIGT MYCKET BLIR SLITEN IFRÅN SIG PÅ DET HÄR SÄTTET!” Harry skrek och hans adrenalin pumpade högt i öronen. Louis hade inte rört en min och han omfamnade Harry medans Harry för första gången lät sina ögon fälla tårar för Louis skull.
”Jag saknar dig så hemskt mycket Louis. Jag önskar du var med oss! Du var alldeles för ung för att dö…”
”Harry, minns du inte Forever Young? Det var uppenbarligen inte meningen att jag skulle bli gammal. Jag är förevigt ung nu Harry. Som jag ville!”
”Men du är död!”
” ‘Do not pity the dead, Harry. Pity the living, and, above all, those who live without love.’ Dumbledore har alltid varit ett geni när det gäller citat!” Louis log mot Harry. ”Och namnet passade verkligen in här eller hur?” fortsatte han och blinkade med ögat. Harry log genom tårarna som föll nerför hans kinder och han gav ifrån sig ett tyst skratt. Tänk att Louis till och med kunde få Harry att skratta, hur ledsen och arg han än var, i hans undermedvetna. Louis tog ett steg bort från Harry.
”Det är dags för dig att ge dig av nu.” Harry tittade chockat på honom.
”Nej, Louis! Jag vill stanna här!”
”Minns du inte vad jag sagt till dig? Niall, Zayn och Liam behöver dig! Du måste återvända.” Plötsligt mindes Harry. Nialls rosande kinder, Liams bruna ögon och Zayns skratt. Han saknade dem. Louis började vandra iväg och den här gången stoppade Harry inte honom. Eller… det var en sak han behövde få svar om.
”Louis!” Han stannade upp men vände sig inte om. Harry fortsatte.
”Det här är inte verkligt va? Det är bara något som händer inne i mitt huvud eller hur?” Då vände sig Louis om och med ett stort leende på läpparna öppnade han munnen.
”‘Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?’” och med dem orden fortsatte Louis bort mot horisonten och plötsligt var solen inte längre en sol utan det han tittade upp mot var en lampa. En taklampa som hängde ovanför honom. Han kisade, försökte stänga ute ljuset med hjälp av handen han kunde inte längre röra sina armar.
”Han vaknar!”
”Harry!” Han grymtade fram något. Varför kunde han inte prata normalt längre? Han var torr i munnen och ljuset bländade honom fortfarande.
”Släck…” Fick han till slut fram. ”Släck!”
”Jag tror lampans ljus är för starkt.” Sa någon. No shit sherlock, tänkte han och tillslut blev ljuset hanterbart. Han kunde öppna ögonen utan att kisa och det som mötte hans ögon var något han älskade och saknade över allt annat på jorden.
Tre glada men trötta ansikten tittade på honom och Liam som satt närmast öppnade munnen.
”Välkommen tillbaka Harry!”
Tre till kommentarer på Chasing Cars del 8 så kommer nästa del ut!
Chasing Cars ~ Del 8
Niall hade flera gånger försökt få Harry att prata om det, att öppna sig lite men det enda han fick till svar var ”Jag mår bra!”, ”Lämna mig ifred!” och ”Du behöver inte behandla mig som en unge okej?!”. Niall hade blivit sårad och inte försökt någon mer gång utan lämnat över det ansvaret till Liam, som alltid varit en sådan person som inte tog åt sig så mycket.
~
”Det var precis av den här anledningen jag INTE ville fortsätta! Harry klarar inte av det här!” De tre satt i Zayns lägenhet och diskuterade comebacken som skulle ske om en vecka. Liam var rasande och tittade anklagande på Zayn.
”Vi borde inte ge upp om One Direction bara för att Louis inte finns med oss längre. Harry går att fixa. Sådant går alltid att fixa.”
”Gör det verkligen det Zayn?” frågade Liam. ”Harry älskade Louis, på ett helt annat sätt än vad vi gjorde. Kanske inte på samma sätt som jag älskar Niall men han älskade Louis som sin egen bror och det räcker mycket väl för att försvinna mentalt.” Han pausade och tittade Niall i ögonen. ”Harry kommer aldrig komma över Louis, men han måste kunna hantera sorgen och därför ska vi finnas vid hans sida dygnet runt när han behöver det.”
”Men han vill ju inte ha vår hjälp Liam!” Niall tittade tillbaka på den äldre pojken med misstrogna ögon. Liam suckade och placerade ansiktet i händerna. Zayn reste sig sig.
”Jag går bort till Harry nu på en gång. Vi ses!” och med det var han ute ur rummet.
De två pojkarna som var kvar satt tysta och Niall ägnade sin uppmärksamhet till sin nagel som helt plötsligt hade blivit väldigt intressant.
”Hur är det med dig Niall?” Liam tittade oroligt på honom och Niall blev förvånad. ”jag menar, vi har ägnat så mycket av vår tid på Harry så jag har aldrig riktigt hunnit reflektera över hur du mår.”
”Vi alla är väl en hel del skakis skulle jag tro.” Niall tittade ner mot sina händer igen. Liam flyttade sig närmare honom och tog tag i hans händer vilket tvingade Niall att titta upp och se honom i ögonen.
”Jag finns alltid här för dig Niall ifall du vill prata. Jag älskar dig och kommer alltid att göra det, okej? Det finns inget som kan hindra det. Glöm aldrig det!” Han genomborrade Nialls blåa ögon och Niall nickade bara som svar, reste sig upp och flydde till sin egen lägenhet medans tårarna brände bakom ögonlocken.
~
Två veckor senare
”Harry!” Niall öppnade dörren till Harrys lägenhet och ropade på honom. ”Upp och hoppa! Vi är sena!” Han gick igenom köket som ledde till vardagsrummet. Där var det inte städat, pizzakartonger låg utspridda över golvet och en unken lukt sökte sin väg till Nialls näsa.
”Vi ska vara på Radio 1 om en timma Harry!” Han fortsatte sin väg till sovrummet där han väntade sig hitta Harry, fortfarande liggandes i sängen, sovandes. Det hade han gjort de senaste dagarna i alla fall men Harry var inte där. Vars var han? Badrummet kanske, tänkte Niall och gick mot den vita dörren som ledde till Harrys badrum. Han förde handen mot handtaget och tryckte ner. Låst. Det var låst, vilket betydde att Harry befann sig där inne.
”Harry!” Ropade han. ”Skynda dig med vad du nu håller på med!” Inget svar. Han väntade någon minut innan han knackade på dörren.
”Harry!” Fortfarande inget svar. Nu började han bli lite orolig så han tryckte snabbt in Zayns nummer på mobilen och hoppades att han skulle vara tillsammans med Liam. Han behövde båda två.
”Niall?” Zayns röst sprakade i den andra änden.
”Är Liam med dig?”
”Ja det är han. Vad…”
”Bra, kom till Harrys lägenhet och ta med en skruvmejsel eller något annat vasst, Harry har låst in sig på toaletten.” Och med det, stängde han av samtalet och sjönk ner på golvet.
Det tog inte länge för dem att anlända och med sig hade de en nyckel. Niall tittade förvånat på den och Zayn måste ha sett det för han svarade snabbt.
”Alla nycklar till badrummen i det här lägenhetshuset passar till alla badrum. Minns du inte när vi provade på Louis rum och han blev rasande?” Med ett litet leende skrattade han och räckte över nyckeln till Niall som varken log eller skrattade. Han mindes den kvällen. Motvilligt. Han ville inte minnas. Han ville glömma, slippa tänka på Louis och alla hans påhitt. Niall tog emot nyckeln och placerade den i låset, han vred om, tryckte ner handtaget och dörren öppnades.
Det första Niall såg var blodet som rann mot det vita golvet och när han följde med ögonen till vars det kom ifrån såg han svarta lockar som vilade mot kaklet och en livlös kropp som låg med magen neråt. Niall drog efter andan och hans ögon vidgades.
”Harry!” Skrek någon. Han blev puttad åt sidan och hans huvud började snurra. Han var yr och mådde illa och rösterna som pratade kändes som om de kom från andra sidan av en glasvägg. Han såg med suddiga ögon hur Liam och Zayn hukade sig ner mot kroppen. Inte Harry också, tänkte Niall. Inte Harry också! Ta inte Harry också! Han insåg inte förens sen att han hade sagt de orden högt. Hans medvetande verkade bli normalt igen och hans huvud snurrade inte längre och nu kunde han äntligen höra vad Zayn skrek åt honom.
”RING AMBULANS FÖR FAN NIALL!” Han trevade snabbt efter mobilen i fickan och tryckte med darrande fingrar in 112.
Liam vände sig om och samtidigt stötte han till någonting med foten. Han tittade bak och hans ögon vidgades och munnen föll öppen. Niall följde hans blick mot det han tittade på och på det vita golvet, knappt synbart, låg en liten och genomskinlig glasskiva med ett vitt pulver utstrött över både golvet och skivan. Liam tittade upp och mötte Nialls blick. Han öppnade munnen.
”Vad fan?”
