Cafeterian verkade som ett bra alternativ. Bara en ensam kvinna satt där och de andra killarna brukade aldrig hänga där så Niall satte sig ner på en stol längst in i ett hörn. En tår letade sig fram när han insåg vad han hade gjort. Såklart Liam och Niall brukade småtjafsa ibland men de hade aldrig skrikit på varandra på det sättet förr. Liam måste vara förkrossad. Ändå var det något som gjorde att Niall inte alls ångrade vad han sagt och gjort. Han var verkligen trött på Liams daltande och det är som de säger, så fort man börjar ogilla någons beteende så stör man sig på allt personen gör till slut.

Niall hörde en harkling och han tittade upp. Dr. Devine stod framför honom men leendet som funnits där tidigare var som bortblåst.

”Får jag slå mig ner?” Niall tvekade innan han svarade. Han ville egentligen helst av allt vara ifred men han hade inte mage att säga nej till doktorn, så han nickade och gestikulerade att det var okej. Det var tyst en lång stund och Niall fann sig själv att tycka om den tystnaden, det var ingen pinsam tystnad utan det var en förstående tystnad. Doktorn visade inga tecken på att tvinga Niall att göra något, utan han bara satt där, som stöd.

”Har du… någonsin tyckt om någon väldigt mycket, men samtidigt så kan du inte stå ut med att se på personen? Alltså, att ”hatet” han gjorde citattecken med fingrarna när han sa det sista ordet, eftersom att han inte hatade Liam, men hittade inte något bättre ord. ”Att hatet tar över…?” Niall hade bestämt sig för att bryta tystnaden och lita på den unga doktorn framför honom. Vem vet, han hade kanske varit med om något liknande? Dr. Devine harklade sig återigen och väntade en lång stund innan han svarade.

”Jag hade en barndomsvän för många år sedan som jag umgicks jämt med när vi var sådär 10, 12 år.” Började han. ”Vi var jämt med varandra och i den åldern så brydde man sig inte eller hur?” Niall förstod inte riktigt vad han menade men han nickade i alla fall.
”I alla fall så hängde vi varje dag med varandra och till slut så började jag känna mig lite… annorlunda…” Han pausade och Niall förblev tyst, i väntan på att han skulle fortsätta.
”Jag kände mig annorlunda vilket jag anförtrodde mig åt honom med och då började håna mig för det. Jag brydde mig inte så mycket om det eftersom jag trodde vi var vänner och det var vi också, men den här killen förstod inte att hans glåpord faktiskt sårade mig. Efter några år så fick jag nog av det och sa till honom. Det slutade med att han berätta för hela skolan om min… hemlighet så att säga och jag blev så fruktansvärt besviken på honom. Jag trodde aldrig att han skulle kunna göra det, men jag antar att människor förändras.” Han tittade Niall i ögonen. ”Likaväl din pojkvän också…!”
Niall drog in ett andetag.
”Hur… hur visste du?” Dr. Devine log.
”Snälla, jag ser sådant på långt håll.” Niall nickade och det blev tyst mellan dem igen. Han ville fråga vad det var för hemlighet som hans kompis hade berättat men han vågade inte. Istället så frågade han något annat.

”Dr. Devine…”
”Snälla, säg Josh!”
”Eh… okej… Josh… hur avslutade du det så att säga?” Niall var tvungen att veta.
”Jag berättade som det var, att han hade förändrats, att hans ord sårade mig… kan hända att ett par fula ord riktade mot honom också slank med men det är inget jag är stolt över!”

Niall nickade igen och tystnaden svepte omkring dem som ett täcke återigen. Han kastade en snabb blick på den stora klockan som hängde över entrén till caféet. Shiit! Tänkte han. Klockan var elva och han skulle upp tidigt för att påbörja alla intervjuer som väntade. Han reste sig.

”Jag måste gå nu! Men det var trevligt att prata med dig! Josh…” Han sträckte fram handen och Josh tog den och skakade den. ”Tack!” Tillade han också.
”Inga problem! Om du vill prata någon mer gång så vet du vart du kan hitta mig!” Niall log mot honom och sedan vände han sig om för att åka hem.

~

Den första intervjun tog plats på This Morning och Niall brukade älska att vara en del av det programmet men inte den här gången. Han hade svårt att njuta när han kände Liams kyliga blickar mot honom och Zayn som alltid var tyst i intervjuer hade inte ändrat på sig. Det var svårt utan Louis och Harry. Louis hade varit den som fått de tråkiga intervjuerna till något underhållande och Harry… ja, han var den som bäst tog sig an de svåra frågorna som de egentligen inte fick svara på. Som t.ex. vilka samarbeten som skulle ske på deras nästa album, vars deras turné skulle vara osv. men nu fanns inte dem här och Niall, Liam och Zayn fick göra sitt bästa trots bråket.

Resten av dagen blev de skjutsade runt i hela London på alla möjliga intervjuer. Niall tappade räkningen efter den femte och efter ett tolv timmars arbetspass anlände de i deras lägenheter vid sjutiden på kvällen. Alla tre försvann in i respektive lägenhet.

Niall hade helst velat besöka Harry men han kände inte att orken var på hans sida idag och han behövde också få vara för sig själv ett par timmar. Han bestämde sig för att duscha och sedan beställa hem mat. Nandos kanske? Men när han klivit ur duschen så ringde det på dörren och Zayns röst ekade i lägenheten.
”Niall!” Niall torkade håret snabbt, slängde en handduk runt midjan och gick mot köket där Zayn satt sig.
”Hej Zayn! Vad händer?” Zayn tittade på honom länge innan han äntligen sa något.
”Vad är det mellan dig och Liam?” Niall förstod att Zayn hade märkt av den konstiga stämningen under dagen och han visste att Zayn behövde få veta. Han berättade vad han sagt till Harry, vad han sagt – eller snarare skrikit – till Liam och även vad han berättat under samtalet med Josh. Zayn satt tyst hela tiden och lyssnade. Det var det som var bra med Zayn. Att han faktiskt lyssnade och inte avbröt en mitt i eller något. När Niall äntligen blev tyst så kunde Zayn inte längre sitta tyst utan han öppnade snabbt munnen.

”Niall, jag älskar dig, jag förstår hur du känner men om inte du tar tag i det här snarast och pratar med Liam så kan jag ärligt talat säga att jag kommer att döma dig Niall. Liam förtjänar en förklaring och det ska du ge honom också! Hur ni än löser det så kommer jag att finnas där för er båda, men om du väljer att strunta i det här Niall… ja, då kommer jag att döma dig!”