Harrys perspektiv

Kokainet tog tag i Harrys hjärna i ett hjärngrepp och han glömde. Han glömde alla leenden, alla skratt och alla minnen med honom. Det var det han ville. Att kunna glömma. Han ville inte vakna av mardrömmarna som jagade honom genom natten.

Känslan var underbar, den liknade inte något han hade provat tidigare. Det var första gången han provade kokain och det var hans gamla barndomsvän som hade föreslagit det.
”Du försvinner för någon timma, lever i ett parallellt universum. Det är helt underbart ifall man bara vill glömma för någon timma!” Hade han sagt. Men Harry ville inte glömma för en liten sketen timma. Han tog lite mer än vad hans kompis hade sagt, det kunde inte skada eller hur? Han ville bara försvinna för några timmar. Det är väl helt ofarligt eller hur?

Han kände hur badrummet han satt i for allt längre bort och plötsligt var han på en äng. En grön äng med alla möjliga blommor. Solen lyste och värmde upp marken han stod på, några daggdroppar satt kvar på ett par blomblad och de bildade en liten regnbåge. Ängen sträckte ut sig flera kilometer, han kunde inte se något slut på det men han började gå framåt, i hopp om att hitta något annat. Plöstligt snubblade han och föll hårt mot marken. Han slog huvudet i en sten som egentligen inte alls passade in i det vackra landskapet. Han förde en hand mot pannan och kände blod på sina fingrar.
äsch! Tänkte han, det var ju inte på riktigt eller hur. Han rester sig igen och fortsatte att vandra bort mot ingenting.

Efter vad som kändes en hel livstid fick Harry plötsligt syn på något i fjärran. En svart gestalt närmade sig honom och han blev glad, glad över att se en levande människa i den alldeles tomma världen som omfamnade honom runt alla sidor. Han gick snabbare för att möta gestalten och när han kommit tilltäckligt nära för att urskilja ansiktsdragen stannade han plötsligt. Stirrade med stora ögon mot gestalten och sedan, utan att tveka vände han sig om och försökte fly från figuren.

”Harry!” ropade Louis och han stannade igen. Han vågade inte vända sig om, rädd för att möta Louis ansikte. Han ville ju glömma allt det här. Det var ju det som var hela poängen. Kanske om han blundade tillräckligt mycket och föreställde sig att han var någon annanstans… skulle det funka? Han knep ihop ögonen och tänkte på ett hav, så långt borta från detta gröna, som gått från att vara ett himmelrike till ett helvete, som möjligt.

”Harry, stanna!” Han hörde fortfarande rösten. Harry drog in ett djupt andetag och stålsatte sig för att vända sig om, för att möta Louis ansikte. Sakta vände han sig om och upptäckte att Louis snabbt hade förflyttat sig och nu stod bara någon meter från honom.

Plötsligt mindes Harry mängden kokain han hade tagit och han insåg med ens varför han kunde se Louis.
”Är…” Harry stannade upp, förvånad över sin egen röst som han inte hade hört på flera dagar. ”… är jag död?” Louis började plötsligt skratta, sitt gamla ärliga och genuina skratt som alltid förgyllt Harrys dagar. Han mindes hur glad han hade blivit varje gång han hade fått Louis att skratta åt något som Harry gjort.
”Nej Harry, du är inte död men du kunde ha varit det. Jag vet vad du har gjort och jag förstår inte. Jag förstår inte Harry.” Harry tittade fåraktigt mot Louis men förblev tyst.
”Försökte du ta livet av dig för min skull Harry?” Frågan kändes som en kniv i Harrys mage och han blev mållös.
Ta livet av sig? Nej… allt han ville var att glömma.
”Jag ville bara glömma för en stund Louis… du hemsöker mig varje natt. Jag kan inte sova ordentligt…” Louis tog ett steg mot Harry och placerade händerna på hans axlar.
”Varför glömma? Kan du inte glädjas av våra minnen tillsammans? Vill du verkligen att jag ska försvinna för alltid? Harry…” Louis pausade och tittade djupt i hans ögon. ”… de andra behöver dig, de saknar dig och jag tänker inte låta dig kasta bort det bara på grund av mig.”
”MEN VARFÖR VAR DU TVUNGEN ATT LÄMNA OSS FRÅN FÖRSTA BÖRJAN?! DU BARA SÄGER EN MASSA SAKER MEN DU VET INTE HUR DET KÄNNS! DU VET INTE HUR DET KÄNNS ATT NÅGON SOM MAN ÄLSKAR SÅ OTROLIGT MYCKET BLIR SLITEN IFRÅN SIG PÅ DET HÄR SÄTTET!” Harry skrek och hans adrenalin pumpade högt i öronen. Louis hade inte rört en min och han omfamnade Harry medans Harry för första gången lät sina ögon fälla tårar för Louis skull.

”Jag saknar dig så hemskt mycket Louis. Jag önskar du var med oss! Du var alldeles för ung för att dö…”
”Harry, minns du inte Forever Young? Det var uppenbarligen inte meningen att jag skulle bli gammal. Jag är förevigt ung nu Harry. Som jag ville!”
”Men du är död!”
” ‘Do not pity the dead, Harry. Pity the living, and, above all, those who live without love.’ Dumbledore har alltid varit ett geni när det gäller citat!” Louis log mot Harry. ”Och namnet passade verkligen in här eller hur?” fortsatte han och blinkade med ögat. Harry log genom tårarna som föll nerför hans kinder och han gav ifrån sig ett tyst skratt. Tänk att Louis till och med kunde få Harry att skratta, hur ledsen och arg han än var, i hans undermedvetna. Louis tog ett steg bort från Harry.

”Det är dags för dig att ge dig av nu.” Harry tittade chockat på honom.
”Nej, Louis! Jag vill stanna här!”
”Minns du inte vad jag sagt till dig? Niall, Zayn och Liam behöver dig! Du måste återvända.” Plötsligt mindes Harry. Nialls rosande kinder, Liams bruna ögon och Zayns skratt. Han saknade dem. Louis började vandra iväg och den här gången stoppade Harry inte honom. Eller… det var en sak han behövde få svar om.

”Louis!” Han stannade upp men vände sig inte om. Harry fortsatte.
”Det här är inte verkligt va? Det är bara något som händer inne i mitt huvud eller hur?” Då vände sig Louis om och med ett stort leende på läpparna öppnade han munnen.
”‘Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?’” och med dem orden fortsatte Louis bort mot horisonten och plötsligt var solen inte längre en sol utan det han tittade upp mot var en lampa. En taklampa som hängde ovanför honom. Han kisade, försökte stänga ute ljuset med hjälp av handen han kunde inte längre röra sina armar.

”Han vaknar!”
”Harry!” Han grymtade fram något. Varför kunde han inte prata normalt längre? Han var torr i munnen och ljuset bländade honom fortfarande.

”Släck…” Fick han till slut fram. ”Släck!”

”Jag tror lampans ljus är för starkt.” Sa någon. No shit sherlock, tänkte han och tillslut blev ljuset hanterbart. Han kunde öppna ögonen utan att kisa och det som mötte hans ögon var något han älskade och saknade över allt annat på jorden.

Tre glada men trötta ansikten tittade på honom och Liam som satt närmast öppnade munnen.
”Välkommen tillbaka Harry!”