Now you're just somebody that I used to know
Jag minns första gången jag såg dig. Jag höll mitt löfte till dig Liam och berättade aldrig om det. Alla trodde att vi var främlingar för varandra. Inte ens de andra pojkarna fick reda på något. Bara du och jag visste vad som hände den kvällen i London för tio år sedan. Du var 16 eller hur? 16 år och hade redan varit med om så mycket hemskt.
Jag minns ditt ansiktsuttryck när du stod på kanten, med vinden i håret och slutna ögon. Redo att omfamna det kalla och försvinna från jordelivet för gott. Tänk om jag inte hade valt att gå förbi den bron, just den kvällen. Då hade jag inte suttit här och skrivit det här till dig. Jag hade aldrig hört talas om ditt namn, annat än det som skulle stå i tidningarna dagen efter. Jag hade heller aldrig fått vara med om så otroligt mycket som jag har nu.
Jag är glad att jag hindrade dig från att hoppa. Jag är glad att vi fick dela rum under Boot Camp annars hade jag nog aldrig lärt känna dig riktigt fullt ut som den Liam du är.
Jag minns dina ögon när Simon sa ja. Glädjen som spred sig över ditt ansikte är något som jag aldrig kommer att glömma. Jag minns hur du skrapade med foten i sanden och vägrade att titta mig i ögonen när du sa tack för första gången. Jag kommer ihåg hur en lättnad spred sig i min kropp och jag minns att jag tänkte; nu kan jag vara lugn, nu kommer han inte att få för sig något sådant hemskt igen.
Jag minns första gången jag såg dig gråta på riktigt. Lättnaden hade försvunnit så fort han hade sagt nej och jag kommer ihåg hur jag kastade ideliga blickar i din riktning för att se till att du var okej. Tävlingen var över och vi hade inte vunnit. Om vi bara hade vetat i den sekunden vad som skulle hända med oss så hade vi nog inte reagerat på det sättet vi gjorde. Ingen av oss.
Jag minns när vi vann vårat första Brit Award. Jag var så lycklig då. Jag var så lycklig över att se din lycka. All min oro var som bortblåst. Jag visste att du njöt av livet och jag kunde äntligen andas ut.
Jag minns att jag tänkte; Liam kommer alltid att vara den som tar hand om oss. Han kommer aldrig komma i fel banor. Jag kommer ihåg att jag satt på trappan till vårt hotell i LA och vi hade precis blivit meddelade om våra turnédatum för 2013. 40 stycken skulle det bli. 40 spelningar inom två månader. Jag minns att jag tänkte hur glad jag var över att du var en del av bandet. Vad hade vi gjort utan dig?
Jag minns dina mörka ringar under ögonen och hur blek du var. Hur du hade förändrats på bara några månader. Du var inte längre Daddy Direction. Det enda du gjorde var att sova och äta.
Jag minns vårt första riktiga gräl. Jag hade blivit trött på att du inte tillförde något till bandet och så kände även de andra. Jag minns dina ansiktsuttryck när jag sa vad jag tyckte. Hur dina käkar spändes och dina pupiller utvidgades. Jag minns det som om det var igår. Stolar flög genom rummet, tallrikar krossades och en hand mot min strupe. Du hade tappat det där, Liam. Jag såg det i dina ögon och jag tror att du också hade insett det i just det ögonblicket.
Jag minns den dagen då du lämnade oss. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var och jag kommer ihåg att jag inte ville visa det. Du förtjänade inte att se mina känslor. Efter allt som du gjort mot oss. Jag minns hur arg Louis var på dig. Hur han skrek på dig och hur du inte rörde en min utan ignorerade honom bara. Jag minns att jag inte ville se på dig längre, jag ville inte se på någon som hade svikit oss så mycket. Jag gick en trappa upp och i minnet hade jag min sista bild av dig. E bild som jag fortfarande har kvar, en bild som jag aldrig kommer att glömma. Ditt ansikte utstrålade likgiltighet och jag klarade inte av det.
Jag minns tårarna på Harrys kinder, jag minns Zayns trevande händer efter dig.
Jag minns vår sista minut som One Direction. Men vi var inte One Direction utan dig. Vi var bara fyra killar som saknade vår femte medlem i bandet. Jag minns hur publiken jublade och jag minns hur jag tittade på en flicka längst fram i publiken och jag minns hennes tårar som strömmade nerför hennes kinder.
Jag minns hur Harrys röst skar sig och hur han började darra. Zayn tog över för Harry då. Jag hade sjungit din del Liam. Kan du gissa vilken sång vi sjöng? Den första låten vi sjöng som ett band var också den sista.
Jag önskar bara att du hade varit med oss. Hur mycket jag än hatar dig så saknar jag dig så otroligt mycket. Hur mycket du än har förändrats så kommer du alltid att vara min bästa vän.
Jag minns när jag läste i tidningen om dig. Det var första gången jag såg ditt namn på tre år. Jag minns bilden på dig i tidningsuppslaget; brunt hår, långt som första gången jag såg dig och du hade börjat platta det igen. Dina ögon var matta och trötta och kinderna var insjunkna. Jag minns att jag läste rubriken och tänkte att det här inte kan vara du. Liam Payne, en våldtäktsman? Jag minns att mina ögon blev suddiga och fylldes med tårar och jag kommer ihåg att jag kastade iväg tidningen och att jag begravde mina händer i ansiktet.
Jag vet inte riktigt varför jag sitter och skriver detta till dig. Jag känner mig själv och jag vet att jag aldrig kommer att skicka iväg det, adresserat till dig, men jag har hållit mina känslor inne i fem år nu. Liam, Jag hatar dig. Och jag hatar dig så mycket att jag älskar dig! Varför blev du den person som du blev? Jag saknar ditt gamla jag, ditt skratt, dina skämt. Jag saknar våra pratstunder på kvällarna och våra internskämt.
Minns DU sista natten vi hade innan vi fick veta om vi hade gått vidare från Boot Camp? Minns du vad du sa till mig Liam? Minns du vad du sa, innan någon av oss ens visste vilken stor roll vi båda skulle ha i varandras liv?
”Niall, om vi fortfarande är vänner om tio år då ska vi fira. Vi ska fira vår vänskap tillsammans och vi ska fira att sann vänskap aldrig tar slut.”
Nu har det gått tio år Liam. Och vart har det fört oss? Ditt löfte är brutet och jag kommer aldrig förlåta dig för det du gjort.
Du har förändrats Liam och nu är du bara någon som jag kände förut.
Moments
AN: En kort en som inte riktigt handlar om Liam Payne men är i mesta dels baserad på honom. Jag hade han i tankarna när jag skrev detta så.
Liam hade inte tittat på bilderna i det röda fotoalbumet på ett år. Exakt ett år. På fotoalbumet fanns det en svart kursiv text där det stod ”Lars 1963-2011”. Han strök med fingrarna över texten och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. För ett år sedan hade Liams mamma ställt albumet i bokhyllan och förklarat för honom att när tiden är inne och han är mogen för det så kommer han att vilja titta i albumet och minnas tillbaka på de glada minnena. Det fanns bara bilder på Liams pappa när han fortfarande var frisk. Inga materiella bilder från hans sista månader i livet som redan inpräntat sig i Liams huvud.
”Pappa! Är du okej?” Liam tittade oroligt på sin pappa som stod i toppen av trappan och vinglade, tvekade och… föll… Liam hann inte reagera på detta förs det var försent. Hans pappa låg vid foten av trappan, livlös och stilla.
Det blev hans första av många minnen av en sjuk pappa. Diagnosen hade kommit som en chock för alla tre i familjen. Cancer. En tumör i hjärnan som sakta men säkert dödade Liams pappa. Liam hade först inte trott på det som sades utan försökte hela tiden hitta en annan orsak till svimningarna, de korta minnesförlusterna och spyorna som kom lika plötsligt som en storm.
Liam öppnade pärmen som knakade lite. Den hade aldrig tidigare blivit öppnad. Doften av nytt papper nådde Liams luktsinne.
Första bilden var på Lars och Liams mamma utanför kyrkan, iklädd frack och en vit bröllopsklänning. Fotografen hade lyckats få dem att le sådär naturligt så att det såg ut som att dem alltid skulle vara så glada. Att det inte fanns några problem. Och det fanns det ju inte heller. Inte då. Ingen hade anat att deras äktenskap skulle ta den vändning den gjort och ingen hade anat att det skulle sluta som det gjort. Den här gången lät Liam tårarna komma. Dom strömmade nerför hans kinder och han önskade så att han hade kunnat uppleva sin pappas lyckligaste dag så att han hade kunnat ha det som ett minne, istället för de sjuka, jobbiga, döende minnena.
Andra bilden var på Liams pappa när han höll i självaste Liam själv. Kortet var taget bara några sekunder efter födseln, navelsträngen hade blivit klippt några sekunder innan fotot togs och Lars såg så lycklig ut. Även här helt omedveten om vad som skulle hända. Hur tumören skulle påverka hans pappas liv på det mest negativa sättet.
Liam bläddrade förbi några blad. Han ville se sin pappa lite äldre, han ville se de bilderna som Liam minns när de blev tagna. Han stannade vid ett foto. Liams pappa var klädd i en fin smoking och bredvid honom stod en 10årig gammal Liam med tuppkamsfristyr och båda log stolt. Liam minns när det fotot blev taget. Det var några minuter efter att Liam stått på scen och han hade sjungit låten ”Cry me a river”. Det var första gången Liam hade stått på scen och det var första gången Liam visste vad han ville göra med sitt liv. Lars hade stöttat honom och den kommande julaftonen hade Liam fått en gitarr. På några år hade Liams intresse svalnat. Eller, han ville fortfarande stå på scen och underhålla människor med bara sin röst och sin musik men när hans pappa hade blivit sjuk så hade Liam inte längre tid till musiken. All ledig tid och ork hade gått till att ta hand om sin pappa.
Liams klump i magen växte och han saknade sin pappa så att det värkte. Han bläddrade vidare till den sista bilden. Fotot var taget dagen då Liam gick ut gymnasiet och föreställde Liam, med sin skylt, hans pappa och hans mamma. Liam var så lycklig den dagen. Han hade gått ut gymnasiet med så bra betyg han kunde, han var ingen mönsterelev men ett och ett annat A hade stämplats på hans betygpapper. Han hade hela sommaren att se framemot, han och hans bästa vän skulle ta en roadtrip till Danmark och tillbaka. Båda Liams mamma och hans pappa såg så stolta ut över sin enda son. Så stolta och så omedvetna om att de tre familjemedlemmarna bara hade ett halvår kvar tillsammans, att Lars bara hade sex månader kvar att leva.
”Liam...” Hans pappas svaga röst kallade på honom och Liam satte sig bredvid sin pappa på den sterila sjukhussängen. Liam hatade sjukhus och allt som hade med det att göra men det här var en av hans pappas klara stunder så han tog sin pappas hand och tittade på honom och motstod lusten att börja gråta. Han ville visa sig stark inför sin svaga far, han ville att hans pappa skulle vara stolt över honom i det andra livet, han ville ge sin far en anledning att komma ihåg honom i det andra livet.
”Pappa…?” Liams röst brast och han bestämde sig för att hålla tyst.
”Jag är så stolt över dig Liam.” Man märkte att han kämpade för att hålla sin hjärna i schack och välja ut de rätta orden.
”Liam, jag har aldrig varit så glad den dagen jag såg dig för första gången. Det var mitt livs lyckligaste stund och jag kommer aldrig att glömma dig. Jag är så glad att jag har klarat mig så här länge. Att jag fått se dig växa upp och bli en grabb som jag kan vara stolt över och ta med mig lyckliga minnen från.” Liam klarade inte av det längre. Han bröt ihop. Lars, med sin sista ork, tog ett grepp om sin son och omfamnade honom.
”Liam, min enda önskan innan jag lämnar denna värld är att du ska fortsätta med musiken. Jag vet hur glad du blir av den och… jag är övertygad om att om några år kommer namnet Liam Ahlin vara känt över hela…” Lars stannade upp mitt i meningen. Han stirrade upp i taket. Ögonen var klasartade och Liam såg hur livet lämnade sin fars kropp. Död.
Bilden blev suddig och Liam kunde inte hejda tårarna som strömmade nerför ansiktet. Han slängde albumet i golvet och begravde händerna i ansiktet. Han kunde inte fortsätta. Han klarade inte av det. Någon gång skulle han ta upp albumet igen men inte idag. Det klarade han inte av.
Video Diary #3
Niall
”And… Action!” mannen bakom kameran tryckte på knappen och den röda lampan började lysa. Zayn sa sin replik och vi började alla att jubla. Det var den tredje och sista videodagboken som vi filmade och de andra pojkarna var väldigt upphetsade inför detta. Inte jag. Harry satt bredvid mig och var sitt vanliga glada jag. Om jag hade fått bestämma hade inte jag satt mig bredvid Harry… och absolut inte satt Louis nedanför Harry. Fast det är klart, Louis lyckas ju alltid hitta ett sätt att komma närmare Hazza så det hade nog inte spelat någon roll vars han satt.
Min tur.
”Euhm, we’re coming towards the end of the tour now” Jag vågade inte luta mitt huvud åt vänster eftersom att jag visste att mina ögon skulle mötas av vackra gröna ögon som stirrade på mig. Koncentrera dig Niall! Tänkte jag. “And we’ve such a laugh, it’s been great. It’s a great chance to give back to the fans.”
Bakom Louis rygg, så att tittarna inte kunde se det, stötte Harry sitt knä mot mitt och en elektrisk våg sköljde över mig. Varenda gång Harry Edward Styles rörde vid mig satte han mitt hjärta i brand. Det var inte annorlunda den här gången. Eller jo, det var ju det. Louis kände rörelsen och vände sig mot Harry för att fånga hans blick. Louis sa något men allt ljud var som gröt i mina öron. Jag kunde inte koncentrera mig på kameran, inte när Louis sände de där blickarna till Harry, min pojkvän.
Jag och Harry hade varit ihop i två månader och åtta dagar nu. Ja, jag räknade dagarna. Min fina Hazza, som alltid funnits där för mig, funnits vid min sida när hatbreven och dödshoten kom. Han, som var bandets populäraste medlem var inte divig på något sätt, Harry hade behållit båda fötterna på jorden även om det kanske inte verkade så utifrån.
Jag tittade på min fina Harry medans han pratade och la märke till hur långa hans ögonfransar var. Långa och fina som på en flicka.
Plötsligt började Louis krypa iväg vilket fick mig att vakna till liv igen. Harry kom av sig ett tag och försökte se vad Louis plan var men Louis försvann bakom soffan, inväntade rätta läget och:
”So enthusiastic...”
”WHOHOO!” Louis hoppade upp bakom soffan viftade med armen och la den diskret runt Harry. Det kändes som att tusen knivar kastades i min mage samtidigt. Jag suckade och tittade ner i knäna. Jag ville inte se, jag ville inte sitta här i den här soffan längre. Jag tittade upp mot klockan som visade att vi hade ca fyra minuter kvar av filmen. Hade det bara gått 42 sekunder?
Louis
Jag visste mycket väl att Harry och Niall hade ihop det. Men det var precis det jag ville undvika. Under alla dessa månader tillsammans hade jag faktiskt trott att det jag och Harry delade var något speciellt, något som de andra pojkarna inte hade tillsammans. Jag hade tagit hela ”Larry Stylinson”-grejen på allvar eftersom det betydde att jag fick spendera mycket tid med Harry och att det faktiskt fanns något där. På riktigt. Mina förhoppningar hade skenat iväg hastigt den kvällen för cirka tre månader sedan, när Harry hade viskat i mitt öra att det var något han var tvungen att berätta. Mitt hjärta började slå dubbelt så fort och när vi satt där ensamma i köket, när jag väntade på att få höra de ord som jag så länge längtat efter. Harry såg på mig med en allvarlig min och öppnade munnen för att sedan stänga den igen. Sedan suckade han, tog ett djupt andetag och sa:
”Louis, jag tror att jag är gay.” Mitt hjärta slutade slå för en sekund och jag tittade på Harry.
”Harry…”
”Vänta Louis, jag är inte klar…” Harry avbröt mig och gömde ansiktet i händerna.
”Jag tror att jag är kär i en av mina bästa kompisar” mumlade han och skakade på huvudet. De orden fick mitt hjärta att rusa, ett leende smög sig in på mina läppar och jag böjde mig fram, tog händer ur Harrys ansikte. Jag ville se de vackra gröna, safirfärgade ögonen när jag avslöjade det jag tänkte säga.
”Harry, jag tror att det är ömsesidigt.”
”Tror du? Tror du att Niall tycker om mig också?” Niall? Nej vänta nu, va? Namnet högg som en kniv i hjärtat
Jag satt framför soffan, kände Harrys knän i min rygg och jag visste att Niall var väldigt svartsjuk. Bråket han och jag hade haft för en vecka sedan hade fortfarande inte lugnat ner sig. De andra pojkarna hade märkt att det var något på gång och Harry hade försökt prata med mig, som en bästa vän ska men jag hade bara skakat av mig honom. Hur skulle jag berätta att jag var sur på en av mina bästa vänner för att han var ihop med en annan av mina bästa vänner som jag dessutom var kär i? Det fanns helt enkelt inte på kartan.
Frågestund.
”…The first question is from Qaulet. And she wants to know if there was an alien invasion, what would we do to stop them from eating our faces?” Liam svarade först och sedan svarade Zayn. Sedan sa Niall något som fick mig att bli så svartsjuk.
”I would get Harry to drive me away.” Jag skrattade lite för att dölja mina verkliga känslor sedan sa jag, utan att tänka mig för:
”I would sacrifice Niall.” Pinsam tystnad i en sekund innan Zayn räddade situationen genom att skratta bort det. Det hade känts så mycket bättre om också Harry och Niall hade skrattat åt det, som ett skämt men det gjorde de inte. Mitt hjärta sjönk som en sten och jag ångrade att jag hade sagt det i samma stund som orden lämnade min mun. Nu skulle jag ha något att förklara för Harry när sändningen var över.
Niall
Jävla Louis Fucking Tomlinson! Tack för den! Nu känner jag mig verkligen som en del av gruppen. Jag tittade på Harry som inte heller hade skrattat åt ”skämtet” och han såg på mig, orolig i blicken. Jag visste vad han frågade efter och jag nickade, så diskret jag kunde, för att bekräfta mitt tillstånd. Jag var okej. Louis skulle inte lyckas trycka ner mig något mer. Jag visste att jag hade Harry på min sida så jag bestämde mig för att ignorera Louis kommentar under resten av sändningen. Det funkade ganska bra, att tänka som jag gjorde förr. Innan Harry och innan Louis avundsjuka blickar. Jag skrattade åt Louis galenskaper och sedan, några minuter (som kändes som sekunder) senare så var det över.
”…and cut!” Regissören stängde av kameran och alla pojkarna fick bråttom att ställa sig upp. Louis lämnade rummet så fort han kunde och jag lät han göra det. Ikväll skulle han inte få förstöra något mer. Jag skulle ta itu med honom senare men just nu ville jag bara spendera tid med mina fantastiska grabbar som precis filmat klart vår sista Videodagbok. Vi som hade haft så kul när vi spelade in dem. Och nu var det över. Jag kände en till elektrisk våg på ryggen och Harrys hand fick mig att vända mig om.
”Är du okej Nialler?” Viskade han och genomborrade mig med om så gröna och fantastiska ögonen. Jag kunde inte ljuga för mannen jag älskade så jag sa som det var.
”Nej, men det kommer jag att bli!” Harry tackade mig för min ärlighet och strök undan några blonda slingor i min panna. Sedan närmade han sig mitt ansikte och våra läppar möttes.
