Chasing Cars ~ Del 10
”Det var inte en överdos utan Mr. Styles hade tagit lite för mycket för att kunna kontrollera sina egna handlingar, därav fallet, som i sin tur orsakade medvetslösheten. Mr. Styles kommer att bli helt återställd men jag kan råda er ett väldigt bra behandlingshem…”
Niall orkade inte höra längre. Han gick från doktorn och Harrys föräldrar och in i hans rum. Harry låg och sov i sjukhussängen. Det gjorde han ofta nu för tiden. Niall satte sig på stolen bredvid, tyst. Han satt ofta vid Harrys sida. Dels för att han gillade tystnaden och dels för att Niall kunde lätta på sitt hjärta utan att Harry skulle döma honom. Harry visste hur det var. Han visste allt om hur det var. Det hade dem bevis på där i sängen.
Dörren till rummet öppnades och Niall blev avbruten i sina tankar. Liam klev in och hade ett oroligt uttryck i ansiktet.
”Var är Zayn?” Frågade Niall och rynkade på ögonbrynen men behöll blicken fäst på en punkt på Harrys täcke.
”Han är i Harrys lägenhet och hämtar hans dator och lite filmer, så att Harry inte har det så tråkigt nu när vi inte kan vara här under dagarna.” Niall nickade.
”Det var en bra idé.” Mumlade han. De tre pojkarna hade återgått till sina sysslor så fort Harry hade vaknat ur sitt koma. Det var signeringar hit, det var radiointervjuer dit… Niall tyckte det var jobbigt, de hade trots allt bara fått några veckor på sig att smälta det som hände med Louis och nu det här med Harry. De var också tvungna att svara på frågor om det som hände med Harry eftersom alla journalister var väldigt nyfikna över om han missbrukade droger eller inte. Han gjorde ju inte det. Det hade bara varit den gången, och den gången hade det slutat väldigt olyckligt.
”Doktor Devine vill att Harry ska läggas in på ett Rehab för sina ’drogproblem’” sa Liam efter en stunds tystnad. Han gjorde citattecken under ordet ”drogproblem” och Niall antog att han inte var ensam med sina funderingar.
”Du tycker inte heller om den idén eller hur?” Frågade Niall och tittade upp mot honom. Liam suckade och drog fram en stol som stod mot väggen och placerade den bredvid Niall.
”Nej… jag menar… det var bara en gång eller hur? Och med tanke på vad Harry har berättat för oss så tror jag inte att det är nödvändigt… eller? Fan! Varför ska alla kalla mig Daddy Direction?! Jag kan lika lite ta hand om er än om mig själv!” Han pausade, drog med handen över ansiktet innan han fortsatte.
”Om det inte hade varit för mitt beslut hade de aldrig farit ut och festat. Det är mitt fel att Louis är död.” Ett hugg i Nialls mage när han hörde den sista meningen. Han var fortfarande inte van.
”Klandra inte dig…” började Niall men blev snabbt avbruten av Liam.
”Och om jag bara hade varit lite mer uppmärksam på vad som höll på att hända med Harry hade det här heller aldrig hänt!” Liam skrek nästan och Niall fick slå honom lätt på armen för att han inte skulle väcka Harry.
”Liam…” Niall vände sig om och såg att Harry hade vaknat i alla fall. Hans ögon var öppna och han försökte sätta sig upp lite grann.
”Det var inte ditt fel att Louis dog, det var meningen att det skulle bli så… Forever Young, minns ni?” Niall minns och det brast för honom. Tårarna sprutade och han begravde händerna i ansiktet. Han kände flera händer på hans rygg som försökte trösta honom. De försökte säga att allt skulle bli bra men han orkade inte längre. Han var trött och ledsen och han ville prata i enrum med Harry.
~
Efter att Niall lugnat ner sig försvann Liam ut ur rummet och lämnade Harry och Niall ensamma. En tystnad låg över dem båda och Niall studerade sina händer för att försöka distrahera sig själv. Harry var den första som bröt tystnaden med en harkling.
”Vad är det som tynger dig Niall?” Han tittade oroligt på honom och Niall kände ett sting av skam i kroppen. Det var Harry som låg på sjukhus, det var honom det var synd om. Inte Niall som hade helt obetydliga problem jämfört med Harry.
”Och säg inte att det inte är något för du ville ju prata med mig om något. Du vet att du kan anförtro dig åt mig. Alltid!” Niall tog ett djupt andetag. Väntade ett tag. Harry sa inget och tillslut fick Niall nog och öppnade munnen.
”Jag vet inte om jag kan fortsätta.” Det var allt han sa och Harry fick en blick av förståelse och han nickade.
”På grund av Louis?” Niall släppte allt och öppnade sig helt för Harry.
”På grund av Louis! På grund av dig! På grund av Zayn! Jag känner bara att jag inte vill vara tillsammans med honom eftersom det lämnar er två helt utanför! Och dessutom känner jag inte lika starkt för oss som jag gjorde innan.”
”Innan det hände?” Frågade Harry. Niall nickade och Harry skakade på huvudet.
”Först och främst, du behöver inte känna att ni lämnar mig och Zayn utanför. Det är absolut inte så! Men om du inte känner lika mycket för honom så måste du ju prata med honom…” Harry blev avbruten av dörren som öppnades och in kom doktorn.
”Ursäkta att jag stör! Jag ska bara kolla Mr. Styles värden.” Han tittade på Niall och gick fram till honom med en utsträckt hand. ”Jag tror inte vi har hälsat, Josh Devine heter jag.” Niall tog hans hand och nickade. Josh log ett vitt leende mot honom innan han återgick till att titta i Harrys journal. Niall tyckte att han tog god tid på sig men efter en stund var de ensamma igen. Den här gången var det Niall som började.
”Jag vet att jag måste prata med honom… men jag vill inte förstöra något för bandet! Tänk om Liam blir så ledsen att han slutar? Vad gör vi då? Med tre medlemmar i bandet? Tre medlemmar… det är inte ens ett band…”
”Niall!” avbröt Harry honom med. ”Liam kommer inte sluta i bandet.” Niall tittade på honom och insåg med ens att han hade rätt. Liam tyckte alltför mycket om sitt jobb och han satte alltid karriären före privatlivet. Även i hans och Nialls fall. Dörren öppnades för andra gången men den här gången var det Liam som kom in.
”Niall, du borde åka hem och duscha nu! Du har inte varit hemma på två dagar.” Niall tittade på honom och förblev tyst. Liam vinkade framför hans ansikte. ”Niall? Du borde äta något också.” Niall suckade och tittade ner i marken.
”Du bestämmer inte vad jag gör.” mumlade han fram.
”Vad sa du?” Frågade Liam. Den här gången tittade Niall upp. Tröttheten kom ikapp honom och han orkade inte längre.
”JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT DU ALLTID SKA GULLA MED MIG. JAG ÄR INGEN BARNUNGE LIAM! LÅT MIG BARA VARA OKEJ?” och med dem orden lämnade han rummet och sprang dit hans ben bar honom.
Update
Chasing Cars ~ Del 9
Harrys perspektiv
Kokainet tog tag i Harrys hjärna i ett hjärngrepp och han glömde. Han glömde alla leenden, alla skratt och alla minnen med honom. Det var det han ville. Att kunna glömma. Han ville inte vakna av mardrömmarna som jagade honom genom natten.
Känslan var underbar, den liknade inte något han hade provat tidigare. Det var första gången han provade kokain och det var hans gamla barndomsvän som hade föreslagit det.
”Du försvinner för någon timma, lever i ett parallellt universum. Det är helt underbart ifall man bara vill glömma för någon timma!” Hade han sagt. Men Harry ville inte glömma för en liten sketen timma. Han tog lite mer än vad hans kompis hade sagt, det kunde inte skada eller hur? Han ville bara försvinna för några timmar. Det är väl helt ofarligt eller hur?
Han kände hur badrummet han satt i for allt längre bort och plötsligt var han på en äng. En grön äng med alla möjliga blommor. Solen lyste och värmde upp marken han stod på, några daggdroppar satt kvar på ett par blomblad och de bildade en liten regnbåge. Ängen sträckte ut sig flera kilometer, han kunde inte se något slut på det men han började gå framåt, i hopp om att hitta något annat. Plöstligt snubblade han och föll hårt mot marken. Han slog huvudet i en sten som egentligen inte alls passade in i det vackra landskapet. Han förde en hand mot pannan och kände blod på sina fingrar.
äsch! Tänkte han, det var ju inte på riktigt eller hur. Han rester sig igen och fortsatte att vandra bort mot ingenting.
Efter vad som kändes en hel livstid fick Harry plötsligt syn på något i fjärran. En svart gestalt närmade sig honom och han blev glad, glad över att se en levande människa i den alldeles tomma världen som omfamnade honom runt alla sidor. Han gick snabbare för att möta gestalten och när han kommit tilltäckligt nära för att urskilja ansiktsdragen stannade han plötsligt. Stirrade med stora ögon mot gestalten och sedan, utan att tveka vände han sig om och försökte fly från figuren.
”Harry!” ropade Louis och han stannade igen. Han vågade inte vända sig om, rädd för att möta Louis ansikte. Han ville ju glömma allt det här. Det var ju det som var hela poängen. Kanske om han blundade tillräckligt mycket och föreställde sig att han var någon annanstans… skulle det funka? Han knep ihop ögonen och tänkte på ett hav, så långt borta från detta gröna, som gått från att vara ett himmelrike till ett helvete, som möjligt.
”Harry, stanna!” Han hörde fortfarande rösten. Harry drog in ett djupt andetag och stålsatte sig för att vända sig om, för att möta Louis ansikte. Sakta vände han sig om och upptäckte att Louis snabbt hade förflyttat sig och nu stod bara någon meter från honom.
Plötsligt mindes Harry mängden kokain han hade tagit och han insåg med ens varför han kunde se Louis.
”Är…” Harry stannade upp, förvånad över sin egen röst som han inte hade hört på flera dagar. ”… är jag död?” Louis började plötsligt skratta, sitt gamla ärliga och genuina skratt som alltid förgyllt Harrys dagar. Han mindes hur glad han hade blivit varje gång han hade fått Louis att skratta åt något som Harry gjort.
”Nej Harry, du är inte död men du kunde ha varit det. Jag vet vad du har gjort och jag förstår inte. Jag förstår inte Harry.” Harry tittade fåraktigt mot Louis men förblev tyst.
”Försökte du ta livet av dig för min skull Harry?” Frågan kändes som en kniv i Harrys mage och han blev mållös.
Ta livet av sig? Nej… allt han ville var att glömma.
”Jag ville bara glömma för en stund Louis… du hemsöker mig varje natt. Jag kan inte sova ordentligt…” Louis tog ett steg mot Harry och placerade händerna på hans axlar.
”Varför glömma? Kan du inte glädjas av våra minnen tillsammans? Vill du verkligen att jag ska försvinna för alltid? Harry…” Louis pausade och tittade djupt i hans ögon. ”… de andra behöver dig, de saknar dig och jag tänker inte låta dig kasta bort det bara på grund av mig.”
”MEN VARFÖR VAR DU TVUNGEN ATT LÄMNA OSS FRÅN FÖRSTA BÖRJAN?! DU BARA SÄGER EN MASSA SAKER MEN DU VET INTE HUR DET KÄNNS! DU VET INTE HUR DET KÄNNS ATT NÅGON SOM MAN ÄLSKAR SÅ OTROLIGT MYCKET BLIR SLITEN IFRÅN SIG PÅ DET HÄR SÄTTET!” Harry skrek och hans adrenalin pumpade högt i öronen. Louis hade inte rört en min och han omfamnade Harry medans Harry för första gången lät sina ögon fälla tårar för Louis skull.
”Jag saknar dig så hemskt mycket Louis. Jag önskar du var med oss! Du var alldeles för ung för att dö…”
”Harry, minns du inte Forever Young? Det var uppenbarligen inte meningen att jag skulle bli gammal. Jag är förevigt ung nu Harry. Som jag ville!”
”Men du är död!”
” ‘Do not pity the dead, Harry. Pity the living, and, above all, those who live without love.’ Dumbledore har alltid varit ett geni när det gäller citat!” Louis log mot Harry. ”Och namnet passade verkligen in här eller hur?” fortsatte han och blinkade med ögat. Harry log genom tårarna som föll nerför hans kinder och han gav ifrån sig ett tyst skratt. Tänk att Louis till och med kunde få Harry att skratta, hur ledsen och arg han än var, i hans undermedvetna. Louis tog ett steg bort från Harry.
”Det är dags för dig att ge dig av nu.” Harry tittade chockat på honom.
”Nej, Louis! Jag vill stanna här!”
”Minns du inte vad jag sagt till dig? Niall, Zayn och Liam behöver dig! Du måste återvända.” Plötsligt mindes Harry. Nialls rosande kinder, Liams bruna ögon och Zayns skratt. Han saknade dem. Louis började vandra iväg och den här gången stoppade Harry inte honom. Eller… det var en sak han behövde få svar om.
”Louis!” Han stannade upp men vände sig inte om. Harry fortsatte.
”Det här är inte verkligt va? Det är bara något som händer inne i mitt huvud eller hur?” Då vände sig Louis om och med ett stort leende på läpparna öppnade han munnen.
”‘Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?’” och med dem orden fortsatte Louis bort mot horisonten och plötsligt var solen inte längre en sol utan det han tittade upp mot var en lampa. En taklampa som hängde ovanför honom. Han kisade, försökte stänga ute ljuset med hjälp av handen han kunde inte längre röra sina armar.
”Han vaknar!”
”Harry!” Han grymtade fram något. Varför kunde han inte prata normalt längre? Han var torr i munnen och ljuset bländade honom fortfarande.
”Släck…” Fick han till slut fram. ”Släck!”
”Jag tror lampans ljus är för starkt.” Sa någon. No shit sherlock, tänkte han och tillslut blev ljuset hanterbart. Han kunde öppna ögonen utan att kisa och det som mötte hans ögon var något han älskade och saknade över allt annat på jorden.
Tre glada men trötta ansikten tittade på honom och Liam som satt närmast öppnade munnen.
”Välkommen tillbaka Harry!”
Tre till kommentarer på Chasing Cars del 8 så kommer nästa del ut!
Chasing Cars ~ Del 8
Niall hade flera gånger försökt få Harry att prata om det, att öppna sig lite men det enda han fick till svar var ”Jag mår bra!”, ”Lämna mig ifred!” och ”Du behöver inte behandla mig som en unge okej?!”. Niall hade blivit sårad och inte försökt någon mer gång utan lämnat över det ansvaret till Liam, som alltid varit en sådan person som inte tog åt sig så mycket.
~
”Det var precis av den här anledningen jag INTE ville fortsätta! Harry klarar inte av det här!” De tre satt i Zayns lägenhet och diskuterade comebacken som skulle ske om en vecka. Liam var rasande och tittade anklagande på Zayn.
”Vi borde inte ge upp om One Direction bara för att Louis inte finns med oss längre. Harry går att fixa. Sådant går alltid att fixa.”
”Gör det verkligen det Zayn?” frågade Liam. ”Harry älskade Louis, på ett helt annat sätt än vad vi gjorde. Kanske inte på samma sätt som jag älskar Niall men han älskade Louis som sin egen bror och det räcker mycket väl för att försvinna mentalt.” Han pausade och tittade Niall i ögonen. ”Harry kommer aldrig komma över Louis, men han måste kunna hantera sorgen och därför ska vi finnas vid hans sida dygnet runt när han behöver det.”
”Men han vill ju inte ha vår hjälp Liam!” Niall tittade tillbaka på den äldre pojken med misstrogna ögon. Liam suckade och placerade ansiktet i händerna. Zayn reste sig sig.
”Jag går bort till Harry nu på en gång. Vi ses!” och med det var han ute ur rummet.
De två pojkarna som var kvar satt tysta och Niall ägnade sin uppmärksamhet till sin nagel som helt plötsligt hade blivit väldigt intressant.
”Hur är det med dig Niall?” Liam tittade oroligt på honom och Niall blev förvånad. ”jag menar, vi har ägnat så mycket av vår tid på Harry så jag har aldrig riktigt hunnit reflektera över hur du mår.”
”Vi alla är väl en hel del skakis skulle jag tro.” Niall tittade ner mot sina händer igen. Liam flyttade sig närmare honom och tog tag i hans händer vilket tvingade Niall att titta upp och se honom i ögonen.
”Jag finns alltid här för dig Niall ifall du vill prata. Jag älskar dig och kommer alltid att göra det, okej? Det finns inget som kan hindra det. Glöm aldrig det!” Han genomborrade Nialls blåa ögon och Niall nickade bara som svar, reste sig upp och flydde till sin egen lägenhet medans tårarna brände bakom ögonlocken.
~
Två veckor senare
”Harry!” Niall öppnade dörren till Harrys lägenhet och ropade på honom. ”Upp och hoppa! Vi är sena!” Han gick igenom köket som ledde till vardagsrummet. Där var det inte städat, pizzakartonger låg utspridda över golvet och en unken lukt sökte sin väg till Nialls näsa.
”Vi ska vara på Radio 1 om en timma Harry!” Han fortsatte sin väg till sovrummet där han väntade sig hitta Harry, fortfarande liggandes i sängen, sovandes. Det hade han gjort de senaste dagarna i alla fall men Harry var inte där. Vars var han? Badrummet kanske, tänkte Niall och gick mot den vita dörren som ledde till Harrys badrum. Han förde handen mot handtaget och tryckte ner. Låst. Det var låst, vilket betydde att Harry befann sig där inne.
”Harry!” Ropade han. ”Skynda dig med vad du nu håller på med!” Inget svar. Han väntade någon minut innan han knackade på dörren.
”Harry!” Fortfarande inget svar. Nu började han bli lite orolig så han tryckte snabbt in Zayns nummer på mobilen och hoppades att han skulle vara tillsammans med Liam. Han behövde båda två.
”Niall?” Zayns röst sprakade i den andra änden.
”Är Liam med dig?”
”Ja det är han. Vad…”
”Bra, kom till Harrys lägenhet och ta med en skruvmejsel eller något annat vasst, Harry har låst in sig på toaletten.” Och med det, stängde han av samtalet och sjönk ner på golvet.
Det tog inte länge för dem att anlända och med sig hade de en nyckel. Niall tittade förvånat på den och Zayn måste ha sett det för han svarade snabbt.
”Alla nycklar till badrummen i det här lägenhetshuset passar till alla badrum. Minns du inte när vi provade på Louis rum och han blev rasande?” Med ett litet leende skrattade han och räckte över nyckeln till Niall som varken log eller skrattade. Han mindes den kvällen. Motvilligt. Han ville inte minnas. Han ville glömma, slippa tänka på Louis och alla hans påhitt. Niall tog emot nyckeln och placerade den i låset, han vred om, tryckte ner handtaget och dörren öppnades.
Det första Niall såg var blodet som rann mot det vita golvet och när han följde med ögonen till vars det kom ifrån såg han svarta lockar som vilade mot kaklet och en livlös kropp som låg med magen neråt. Niall drog efter andan och hans ögon vidgades.
”Harry!” Skrek någon. Han blev puttad åt sidan och hans huvud började snurra. Han var yr och mådde illa och rösterna som pratade kändes som om de kom från andra sidan av en glasvägg. Han såg med suddiga ögon hur Liam och Zayn hukade sig ner mot kroppen. Inte Harry också, tänkte Niall. Inte Harry också! Ta inte Harry också! Han insåg inte förens sen att han hade sagt de orden högt. Hans medvetande verkade bli normalt igen och hans huvud snurrade inte längre och nu kunde han äntligen höra vad Zayn skrek åt honom.
”RING AMBULANS FÖR FAN NIALL!” Han trevade snabbt efter mobilen i fickan och tryckte med darrande fingrar in 112.
Liam vände sig om och samtidigt stötte han till någonting med foten. Han tittade bak och hans ögon vidgades och munnen föll öppen. Niall följde hans blick mot det han tittade på och på det vita golvet, knappt synbart, låg en liten och genomskinlig glasskiva med ett vitt pulver utstrött över både golvet och skivan. Liam tittade upp och mötte Nialls blick. Han öppnade munnen.
”Vad fan?”
Update
Chasing Cars ~ Del 7
AN: Deppigt, ledsamt kapitel. Hoppas ni tycker om det och än en gång; Förlåt!
”Är du redo Niall?” Liam stod vid dörröppningen och med ett likgiltigt uttryck och väntade på ett svar. Rösten fick Niall att vända sig mot honom och han nickade en gång innan han vände sig mot spegeln igen och kastade en sista blick på den svarta kostymen som han hade på sig innan han lämnade rummet.
~
”Av jord har du kommit, av jord skall du åter bli.” En kvinna snyftade och Niall antog att det var någon på främsta raden. Själv hade han väldigt svårt att hålla tillbaka sitt snyftande medans ett flertal tårar strömmade nerför hans kinder. Till vänster om honom, längst ut på kanten satt Liam och grät. Äkta, riktiga och genuina tårar lämnade hans nötfärgade ögon.
På Nialls högra sida satt Zayn. Knappt medveten om vad som pågick, han satt med ansiktet i händerna och hulkade. Att se Zayn på det viset var jobbigt för Niall och fick honom att gråta ännu mer. Han trevade efter Liams hand i hopp om att få stöd hos honom och Liam fattade den direkt.
Prästen bildade ett kors av jord på den vita kistan som stod ett par meter framför dem. Sedan knäppte hon händerna.
”Låt oss be för denne älskade och saknade son, vän och pojkvän. Louis William Tomlinson.”
Niall kastade en blick på Harry som satt bredvid Zayn. Hans ansikte var uttryckslöst och han visade inga tecken på sorg eller saknad på något vis. Men Niall visste att den fanns där, Harry hade alltid varit dålig på att hantera sorg och han antog att den här gången så var det för mycket att ta in. Niall kunde inte riktigt heller förstå att Louis var borta. Att han aldrig mer skulle få höra Louis röst kläcka ur sig något skämt som Niall sedan inte skulle kunna sluta skratta åt. Att hans ärliga och knäppa beteende var borta. Han skulle sakna Louis leende som alltid muntrade upp en när man var på dåligt humör.
”I Faderns och Sonens och Den Helige Andens namn. Amen.”
~
Niall, Liam, Zayn och Harry reste sig upp från sina stolar och gick fram mot talarstolen. Rummet var stort och fyllt med folk, människor som Niall aldrig hade träffat förut. De flesta var släktingar till Louis men han tvekade inte en sekund på att många av dem var journalister som smugit sig in i lokalen efter begravningsceremonin. Vid bordet längst fram satt Louis mamma och hans yngre systrar och hans pappa hade tagit sig tid för att bevittna sin sons begravning. Även Eleanor satt vid det bordet och hon hade mörka ringar under ögonen och hon var väldigt blek.
Liam ställde sig framför micken och harklade sig för att få allas uppmärksamhet. Jay tittade upp och stirrade intensivt på dem fyra som stod där uppe och Niall som kände sig lite besvärad av blickarna skruvade på sig lite. Om Niall hade varit smart så hade han bett om att få börja men nu hann Liam före och han tvingades lyssna på Liams hyllning till Louis och Nialls känslor bubblade än en gång upp inom honom. Skulle han klara av att säga det han ville säga utan att börja gråta?
”När jag träffade Louis för första gången så var han tyst, väldigt tyst. Om någon hade sagt till mig då att han skulle bli en av de mest högljudda, galnaste och roligaste människan jag kände hade jag bara skrattat den personen i ansiktet. Men nu blev han det och jag älskade honom för det. Han fick en alltid att må mycket bättre när man mådde dåligt och om man behövde prata så fanns han alltid där för en. Jag är så otroligt glad för att jag fått lära känna Louis och jag tackar er Jay och Louis pappa för att ni har fört och uppfostrat en sådan underbar kille. Det är hemskt att han är borta…” Liams röst skar sig och han harklade men gjorde inga ansatser på att fortsätta utan kastade en blick mot Niall som fattade vinken och öppnade munnen.
”Som Liam sa så var Louis en underbar och härlig person.” Han pausade. ”Han var den perfekta storebrodern som alltid fanns där för mig när min riktiga bror inte fanns inom räckhåll. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga mer än att jag saknar dig Louis, vi saknar dig och vi älskar dig. VI kommer alltid att älska dig. Jag vill bara att du ska veta det och glöm aldrig det! Peter Pan…” Det var egentligen inte alls det han hade tänkt säga men han hade kastat sina stödord i sista stund och bestämt sig för att tala från hjärtat.
”Jag vill bara säga förlåt…” Niall tittade till höger och såg att Zayn hade öppnat munnen. ”det var mitt fel. Det är mitt fel att vi är här idag och jag är så jävla ledsen!” Han brast ut i gråt och gömde händerna i ansiktet men tittade snabbt upp igen. ”Hade jag bara lyssnat på Liam, inte druckit något den kvällen. Om jag bara inte hade satt mig i förarsätet...” Liam gick mot Zayn och ledde bort honom och satte honom på en stol medans han hulkade och med tårar som strömmade nerför hans kinder. Det blev alldeles tyst i salen och allas blickar vändes mot Harry i väntan på att han skulle tala. Men Harrys ansiktsuttryck fortsatte att visa likgiltighet och han gjorde inga ansatser på att vilja tala. Han gick tillbaka mot bordet och lämnade Niall själv där framme. Förvånad, ledsen och arg.
