Niall lämnade spår på Liams nyckelben och fortsatte neråt. Liam tog tag i Nialls hår och smekte det medans han kämpade för att inte ge ifrån sig något ljud. En kyss på läpparna. På nästippen. Niall nafsade i hans örsnibb precis som han visste att Liam gillade det. Händerna smekte över kroppen och snart låg bådas kläder på golvet.

 

~

 

”Liam…” Niall låg med armen på Liam och han hade armen runt den irländske killen.
”Mm?” Niall väntade ett ganska långt tag innan han fortsatte.
”Hur länge brukar sköldpaddor ligga i äggen?” Liam skrattade åt Niall. Han var så söt när han ställde sådana frågor, men Liam hade faktiskt inget svar på det.
”Jag vet inte Leprechaun, det går säkert att googla eller något.” Han smekte Nialls blonda hår och kysste honom på pannan. Niall nickade bara men ingen av de gjorde någon ansats mot mobilerna för att kolla upp frågan. Istället låg de tysta och tittade upp i taket medans de njöt av varandras sällskap.

 

Efter någon timma öppnade Niall munnen igen.
”Undrar om de har kul…”
”Menar du att du ångrar att du stannade här med mig?” skämtade Liam och blinkade åt honom.
”Nej, klart jag inte gör Liam! Jag har saknat sådan här tid med dig och jag är så lycklig just nu! Jag älskar dig Liam.” Liams ögon började tåras av de enkla orden. Han älskade också Niall. Så mycket att det värkte i bröstet så fort han tänkte på honom.
”Jag älskar dig med Niall James Horan!” De kramade om varandra och Niall gav ifrån sig en suck.
”Det jag menade var att jag undrar om de har kul även om Harry kan bli lite vild ibland nu förtiden. Jag menar, förut var det ju bara Louis som brukade spåra osv. men nu så kan man ju inte undgå att undra hur Harry kommer bete sig.”
”Zayn lovade att han skulle se till så att…”
”Jag vet! Men ändå! Du vet hur lättpåverkad han är av Louis! Han har säkert druckit massor ikväll bara för att du inte är där och stoppar honom! Ärligt talat Liam, jag älskar dig och stöttar dig i alla dina beslut men jag kan inte förstå hur du kunde låta de åka iväg själva i det här läget…” Liam lät hans ord sjunka in och han insåg att Niall hade rätt. Varför hade han egentligen sagt ja till dem?
”Jag antar att jag var lite självisk Niall. Det var så längesedan det var bara du och jag och jag antar att jag såg detta som en chans att få ha dig för mig själv utan någon som ska komma och avbryta oss.” Niall verkade nöja sig med det svaret för han sa inget mer efter det.

 

Liam måste ha somnat till när Niall öppnade munnen igen för tredje gången.
”Liam… kan inte du berätta hur dina känslor för mig utvecklades? Var du kär i mig under tävlingen? För det var jag Liam. När vi stod där, efteråt, när allt var klart. Minns du att jag gick fram och kramade dig och jag tittade in i dina ögon? Det var första gången mina känslor avslöjades Liam. Fast jag förstod inte då vad det var… tänk om jag hade kysst dig då. Jag har hela tiden sagt till mig själv att jag ångrar vad jag inte gjorde i den sekunden. Jag har alltid sagt till mig själv att jag skulle ha kysst dig då, men nu börjar jag tveka Liam. Tänk om jag kysst dig, vi hade insett att vi inte alls kände så för varandra, att det var alldeles för tidigt… då hade vi inte legat här just nu.” Liam väntade med att svara och när han öppnade munnen så viskade han.
”Niall… sluta med dina ’tänk om’. Nu blev det såhär och det ska vi vara glada för. Att se tillbaka på sitt förflutna är något som man inte ska göra. Backspeglar använder man när man kör bil och inte i livet.” Han pausade. ”Och vad gäller när jag insåg mina känslor för dig? Ska jag vara ärlig så hade jag nog mina aningar under hela tävlingen ända tills jag hörde I Should Have Kissed You för första gången.” Nialls leende lyste upp rummet och Liam besvarade det lika genuint. ”och om jag ska vara ännu mer ärlig så var första gången jag hörde den låten inte inne i din lägenhet på din soffa…” Nialls leende försvann och ett förvånat uttryck dök upp i hans blåa safirfärgade ögon.
”När…?”
”När vi var i Sverige på deras ’Bring1DtoMe’-tävling för lite mer än två år sedan, när du satt på ditt rum så tänkte jag att jag skulle fråga dig om du ville spela lite spel med oss andra, men när jag hörde att din röst och låten så bestämde jag mig för att låta dig vara ifred.” Niall såg ut som att någon sagt till honom att tomten inte fanns på riktigt, men sedan återhämtade han sig och log mot Liam.
”Varför har du inte sagt det tidigare paynieee?”
”Du frågade inte lilla pyssling!” sa han och kittlade Niall tills han kiknade av skratt.

 

Ute på stranden, i pojkarnas omedvetenhet så började ett av äggen nere i sanden att spricka. Sakta ökade sprickans storlek och ut kom en mycket liten sköldpadda som kämpade för att ta sig upp ur sanden och påbörja sin vandring mot havet.

 

Samtidigt, på en helt annan del av ön satte sig tre stycken alkoholpåverkade pojkar i tjugoårsåldern i en rostig gammal bil i hopp om att de skulle ta sig till deras två vänner som väntade på dem.

 

Ytterligare fyra stycken sköldpaddor grävde sig upp ur sanden och följde efter den första. Helt omedvetna om vad som låg och lurade bakom en buske bara några meter från dem.

 

Bilen körde snabbt. Alldeles för snabbt. Hjulen krängde på vägen och pojken som att bakom ratten försökte fokusera sin blick och hålla dem kvar på vägen.

 

Hunden närmade sig försiktigt en av sköldpaddorna och nosade nyfiket på den. Den skällde och trampade energiskt omkring sig. Utan att se sig för krossades en av sköldpaddorna medans de andra fyra, helt omedvetande, fortsatte sin vandring mot det stora blå havet.

 

Pojkens ögon vidgades när han insåg att vägen svängde och att han aldrig skulle hinna väja. De andra pojkarna sov och var, precis som sköldpaddan, helt omedveten om att han snart skulle krossas av tyngden på bilen.

 

Lika snabbt som sköldpaddan hade dött hade bilen krängt av vägen och slagit volter. Och precis som sköldpaddan hade pojken i passagerarsätet inte ens hunnit uppfatta vad som hänt innan hans skalle krossades mot marken och han slutade att andas.

---

Vem är det tror ni? Lämna en kommentar om vad ni tycker och era spekulationer! Skulle vara roligt att veta! x

Sjukhusrummet hade kala väggar och en lampa med en sprucken skärm hängde från taket. I övrigt så var rummet helt okej förutom att det var oändligt varmt och att Liams doktor bröt väldigt kraftigt när han talade engelska med pojkarna. Liam hade legat inne i fem dagar och återhämtat sig efter bettet. Det var en sandhuggorm som blivit förargad och bestämt sig för att attackera Liams ben. Oturligt nog så hade inte det där lagret med tyg stoppat ormen utan tänderna hade enkelt genomborrat både tyg och hud. Ormens gift var inte dödligt men den hade väldigt obehagliga symptom som till exempel yrsel, hallucinationer och svettningsanfall.

 

Niall satt på stolen bredvid sjukhussängen och betraktade Liam som packade sina sista saker. Han mådde bra och skulle bli utskriven idag vilket Niall var tacksam över. Han tyckte inte om sjukhus, varken hemma i England eller här i Italien. Medans Liam stod och funderade över hur han skulle få sina jeans att rymmas i den lilla väskan så passade Niall på att studera varenda centimeter av Liams kropp. Han började med händerna, vackra långa fingrar smekte jeanstygen. Niall hade alltid tyckt om Liams händer, de var feminina och helt enkelt vackra. Pianofingrar skulle Nialls mamma kalla de för, vilket var väldigt ironiskt eftersom Liam kunde spela Piano lika bra som han kunde sjunga. På vänster hand hade Liam ett vitt svagt ärr som knappt syntes i solskenet men som Niall redan visste att det fanns där.

 

Plötsligt så öppnades dörren till dörren och Niall avbröt sig i sina tankar.
”Nej! Han mår bra nu! Nej…” Louis bråkade med någon på andra sidan telefonen. ”Han behöver bara en krycka att stödja benet… Nej säger jag! Vi tänker inte… Simon lyssna på mig! Liam mår bra, han har fått vård, vi andra mår bra och vi har lärt oss vår läxa. Vi tänker inte flyga hem nu och förstöra semestern bara för att en liten orm bestämde sig för att han inte gillade Liams ben!” och med det la Louis på och tittade på de två pojkarna i rummet.

 

”Är Simon sur?” Liam tittade på Louis och grimaserade missbelåtet. Han nickade och skakade på huvudet.
”Jag fattar inte vad han är orolig för… bara för att vi är i ett band å måste ju vi också få ha lite fritid och bara ta det lugnt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon av oss blir kidnappad av pirater och förs som gisslan på en öde ö? skulle inte tro det!” Louis skrattade glädjelöst och kastade en blick på resväskan som var packad och klar. ”är du redo att åka hem nu då Payne?”

 

~

 

Det var svalt i huset som stått tomt i några dagar. Liam lämnade resväskan på golvet i hans och Nialls rum utan att packa upp den. Det var han för lat för. Den blonde kom in i rummet efter honom och omfamnade Liam i en kram.
”Jag har saknat dig så mycket de här senaste dagarna Liam.” Han borrade ansiktet i Liams nacke och drog in doften av honom. ”Kan inte du och jag ha en kväll bara för oss själva ikväll?”. Liam tog tag i Nialls underbara ansikte och tittade honom djupt i ögonen innan han kysste pojken.
”Klart vi kan min lilla pyssling!” De båda skrattade och log mot varandra.

 

”LIAM! NIALL!” Louis röst ekade i hela huset. Niall suckade.
”Vad vill de nu då?” han skakade på huvudet och gick ut ur rummet tätt följt av Liam. I köket satt Louis och Harry och väntade. Zayn syntes inte till.

 

”Vad vill ni?” Frågade Liam och la en arm runt Nialls midja.
”Jo, vi tänkte såhär; Eftersom att du är någorlunda frisk nu så kanske vi kunde fira det!” Louis log stort åt sin idé men Liam kisade med ögonen och tittade frågande på de båda pojkarna framför sig.
”Och med fira så menar ni…?”
”En nattklubb inne i centrum. Stan tipsade mig om en jättebr…”
”Vänta nu lite!” Avbröt Liam. ”Du vill alltså att vi ska till en bar…? Och dricka…? Alkohol…?”
”Ja, klart vi ska fira med lite alkohol Payne, vad trodde du?” Liam suckade och kastade en nästan osynlig blick mot Harry som studerade sina naglar. Louis verkade ha fattat vinken och nickade och sade: ”Kan jag få prata i enrum med dig?” De förflyttade sig till det närmaste sovrummet och stängde dörren.
”Louis, tror du verkligen att det är så bra idé att Harry ska dricka nu? Kom vi inte överrens att vi inte skulle ha någon alkohol i huset?”
”Men han mår ju jättebra nu! Han är lycklig och han vill ju inte att hans sköldpaddor där ute ska dö så han kommer nog inte supa sig full! Jag kan se till att han inte dricker så mycket! Kom igen nu Liam!”
”För det första så tror jag inte att du kommer att vara nykter och kapabel till att förhindra honom från att dricka och för det andra så…” han tvekade lite.
”Och för det andra vad Liam?”
”Och för det andra så ville jag och Niall spendera lite ensam tid ikväll.” Sa han och rodnade. Louis tittade besviket på honom men återhämtade sig snabbt.
”Klart att ni ska få ligga lite ikväll, när var senast? Innan vi kom hit va?” Liam rodnade och mumlade något i stil med att det hade han inte något att göra med.
”Men om jag övertygar Zayn om att följa med får vi åka då?”
”Okej då, om du slutar tjata! Men Zayn måste hålla koll på Harry lova mig det! Jag litar inte på dig. Vars är han förresten?”
”Han ligger ute på terrassen och läser sin himla bok.” Sa Louis och himlade med ögonen.

 

De gick ut till köket igen och fann att Harry börjat laga mat. Niall satt på en stol och bläddrade igenom en gammal serietidning utan att riktigt läsa den.

 

”Vi ska ut ikväll Harry!” skrek Louis och hoppade upp och ner som ett litet barn. Niall vände sig om och tittade besviket på Liam.
”Inte vi.” Sa han och smekte Nialls kind. ”Det blir bara Harry, Louis och Zayn.” Niall log och kysste Liam.
”Så ni får huset helt för er själva, heeeeeeeeeeeeela kvällen!” Sa Louis och blinkade med ögat. Niall rodnade till och med mer än vad Liam gjort och han hostade och harklade sig och ägnade sin uppmärksamhet mot tidningen igen.

 

”Vad blir det för middag älskling?” Frågade Louis och härmade en kvinnas röst.
”Fajitas gubben! Din favorit!” Harry och Louis fortsatte att prata med varandra som om de var gifta medans Liam satt och strök Niall på ryggen.

---

PS. Lite abrupt slut men det får ni leva med DS.

Jag minns första gången jag såg dig. Jag höll mitt löfte till dig Liam och berättade aldrig om det. Alla trodde att vi var främlingar för varandra. Inte ens de andra pojkarna fick reda på något. Bara du och jag visste vad som hände den kvällen i London för tio år sedan. Du var 16 eller hur? 16 år och hade redan varit med om så mycket hemskt.
Jag minns ditt ansiktsuttryck när du stod på kanten, med vinden i håret och slutna ögon. Redo att omfamna det kalla och försvinna från jordelivet för gott. Tänk om jag inte hade valt att gå förbi den bron, just den kvällen. Då hade jag inte suttit här och skrivit det här till dig. Jag hade aldrig hört talas om ditt namn, annat än det som skulle stå i tidningarna dagen efter. Jag hade heller aldrig fått vara med om så otroligt mycket som jag har nu.
Jag är glad att jag hindrade dig från att hoppa. Jag är glad att vi fick dela rum under Boot Camp annars hade jag nog aldrig lärt känna dig riktigt fullt ut som den Liam du är.

 

Jag minns dina ögon när Simon sa ja. Glädjen som spred sig över ditt ansikte är något som jag aldrig kommer att glömma. Jag minns hur du skrapade med foten i sanden och vägrade att titta mig i ögonen när du sa tack för första gången. Jag kommer ihåg hur en lättnad spred sig i min kropp och jag minns att jag tänkte; nu kan jag vara lugn, nu kommer han inte att få för sig något sådant hemskt igen.

 

Jag minns första gången jag såg dig gråta på riktigt. Lättnaden hade försvunnit så fort han hade sagt nej och jag kommer ihåg hur jag kastade ideliga blickar i din riktning för att se till att du var okej. Tävlingen var över och vi hade inte vunnit. Om vi bara hade vetat i den sekunden vad som skulle hända med oss så hade vi nog inte reagerat på det sättet vi gjorde. Ingen av oss.

 

Jag minns när vi vann vårat första Brit Award. Jag var så lycklig då. Jag var så lycklig över att se din lycka. All min oro var som bortblåst. Jag visste att du njöt av livet och jag kunde äntligen andas ut.

 

Jag minns att jag tänkte; Liam kommer alltid att vara den som tar hand om oss. Han kommer aldrig komma i fel banor. Jag kommer ihåg att jag satt på trappan till vårt hotell i LA och vi hade precis blivit meddelade om våra turnédatum för 2013. 40 stycken skulle det bli. 40 spelningar inom två månader. Jag minns att jag tänkte hur glad jag var över att du var en del av bandet. Vad hade vi gjort utan dig?

 

Jag minns dina mörka ringar under ögonen och hur blek du var. Hur du hade förändrats på bara några månader. Du var inte längre Daddy Direction. Det enda du gjorde var att sova och äta.

 

Jag minns vårt första riktiga gräl. Jag hade blivit trött på att du inte tillförde något till bandet och så kände även de andra. Jag minns dina ansiktsuttryck när jag sa vad jag tyckte. Hur dina käkar spändes och dina pupiller utvidgades. Jag minns det som om det var igår. Stolar flög genom rummet, tallrikar krossades och en hand mot min strupe. Du hade tappat det där, Liam. Jag såg det i dina ögon och jag tror att du också hade insett det i just det ögonblicket.

 

Jag minns den dagen då du lämnade oss. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var och jag kommer ihåg att jag inte ville visa det. Du förtjänade inte att se mina känslor. Efter allt som du gjort mot oss. Jag minns hur arg Louis var på dig. Hur han skrek på dig och hur du inte rörde en min utan ignorerade honom bara. Jag minns att jag inte ville se på dig längre, jag ville inte se på någon som hade svikit oss så mycket. Jag gick en trappa upp och i minnet hade jag min sista bild av dig. E bild som jag fortfarande har kvar, en bild som jag aldrig kommer att glömma. Ditt ansikte utstrålade likgiltighet och jag klarade inte av det.
Jag minns tårarna på Harrys kinder, jag minns Zayns trevande händer efter dig.

 

Jag minns vår sista minut som One Direction. Men vi var inte One Direction utan dig. Vi var bara fyra killar som saknade vår femte medlem i bandet. Jag minns hur publiken jublade och jag minns hur jag tittade på en flicka längst fram i publiken och jag minns hennes tårar som strömmade nerför hennes kinder.
Jag minns hur Harrys röst skar sig och hur han började darra. Zayn tog över för Harry då. Jag hade sjungit din del Liam. Kan du gissa vilken sång vi sjöng? Den första låten vi sjöng som ett band var också den sista.

 

Jag önskar bara att du hade varit med oss. Hur mycket jag än hatar dig så saknar jag dig så otroligt mycket. Hur mycket du än har förändrats så kommer du alltid att vara min bästa vän.

 

Jag minns när jag läste i tidningen om dig. Det var första gången jag såg ditt namn på tre år. Jag minns bilden på dig i tidningsuppslaget; brunt hår, långt som första gången jag såg dig och du hade börjat platta det igen. Dina ögon var matta och trötta och kinderna var insjunkna. Jag minns att jag läste rubriken och tänkte att det här inte kan vara du. Liam Payne, en våldtäktsman? Jag minns att mina ögon blev suddiga och fylldes med tårar och jag kommer ihåg att jag kastade iväg tidningen och att jag begravde mina händer i ansiktet.

 

Jag vet inte riktigt varför jag sitter och skriver detta till dig. Jag känner mig själv och jag vet att jag aldrig kommer att skicka iväg det, adresserat till dig, men jag har hållit mina känslor inne i fem år nu. Liam, Jag hatar dig. Och jag hatar dig så mycket att jag älskar dig! Varför blev du den person som du blev? Jag saknar ditt gamla jag, ditt skratt, dina skämt. Jag saknar våra pratstunder på kvällarna och våra internskämt.

 

Minns DU sista natten vi hade innan vi fick veta om vi hade gått vidare från Boot Camp? Minns du vad du sa till mig Liam? Minns du vad du sa, innan någon av oss ens visste vilken stor roll vi båda skulle ha i varandras liv?
”Niall, om vi fortfarande är vänner om tio år då ska vi fira. Vi ska fira vår vänskap tillsammans och vi ska fira att sann vänskap aldrig tar slut.”

 

Nu har det gått tio år Liam. Och vart har det fört oss? Ditt löfte är brutet och jag kommer aldrig förlåta dig för det du gjort.
Du har förändrats Liam och nu är du bara någon som jag kände förut.

Harry blir tårögd under turnén med BTR. Så fin ♥

---

Liam öppnade ögonen och tittade ut över rummet. En smal ljusstråle sipprade igenom de fördragna gardinerna vilket var tillräckligt för att lysa upp hela rummet. Av ren reflex sträckte han ut handen till vänster om sig för att väcka Niall men det var ingen där. Samtidigt hörde han röster från köket genom dörren och en doft av bacon nådde hans luktsinne. Liam kastade en blick på armbandsklockan som låg bredvid sängen och konstaterade att den var halv tolv. Dags för frukost!

 

Framför spisen stod Niall med endast ett par kalsonger på sig och vände på lite bacon. Runt köksön satt både Louis, Harry och Zayn och skrattade åt något och även Niall gav ifrån sig ett litet fnissande. Synen var så perfekt att Liam bara ville börja gråta. Det var längesedan de alla varit samlade på det här sättet och faktiskt kunnat ha ett riktigt samtal utan att någon skulle börja gräla på den andre. Han satte sig på den lediga stolen bredvid Zayn och Niall kom och la lite bacon på hans tallrik.

 

”Agerar du kock Niall?” Frågade Liam och sträckte sig fram för att få en puss av hans pojkvän.
”Jag var hungrig och så kom alla de andra också så jag tänkte: Vad fan, jag lyxar till det lite och lagar lite frukost till pojkarna också!”
”Han hade faktiskt tänkt vara jätteromantisk och ge dig frukost på sängen men så kom du in hit och förstörde allting…” Harry skrattade. Något som var väldigt sällsynt nuförtiden så Liam njöt av ljudet och högg in på frukosten som Niall serverade.

 

”Vad ska vi hitta på idag?” Frågade Louis och gav ifrån sig ett busigt leende. Han hade förmodligen redan planerat hela semestern och Liam gruvade sig över detta eftersom det förmodligen skulle sluta med alla fem i en cell någonstans i världen.
”Jag tycker att vi bara chillar runt här första dagen. Vi har en hel strand för oss själva så varför inte njuta av det? Nialls planer var alltid de bästa och Liam log uppmuntrande men Louis grimaserade missbelåtet.
”Det är ju inget kul med det!”
”Vad hade du tänkt dig då, Boo Bear?” frågade Harry.
”Först av allt, kalla mig inte Boo Bear…! Gör du det igen ska jag se till att du aldrig mer kommer skaffa barn…”
”Wow, Louis goes hardcore!” sa Zayn och himlade med ögonen. Louis kastade en irriterad blick mot honom och fortsatte.
”För det andra, så tycker jag att vi borde passa på att vara lite busiga nu när vi är helt ensamma här ute, till exempel gå på upptäcktsfärd i djungeln bredvid oss.” Liam såg ett tusen negativa saker med den idén och han skakade på huvudet, men Harry verkade helt klart på idén eftersom han hoppade upp från stolen och gjorde en segergest med knytnäven i luften.
”Louis! Du är ett genialiskt geni och jag älskar dig!” Sa han och låtsades pussa den äldste pojken på båda kinderna. Zayn skakade på huvudet åt de andras beteende men Liam tyckte inte alls om idén.
”Inser ni vilka farliga djur det kan finnas i djungeln? Och vi har ingen doktor eller något i närheten. Dessutom, Louis… vi är inte 15 år. Du är 23 och en vuxen man så du, om någon borde inse att det där är en dålig idé.”
”Kom igen Daddy Direction. Var inte sån tråkmåns nu!”
”Jag vet!” utbrast Harry. ”Vi röstar! De som vill att vi stannar här på stranden och ruttnar bort av tråkighet räcker upp en hand.” Liam sträckte upp sin arm och så gjorde även Zayn.
”Jag har en jättebra bok som jag har velat läsa väldigt länge men som jag aldrig riktigt fått tid till.” Sa han och ryckte på axlarna. Liam tittade på Niall som inte verkade ha bestämt sig om han ville gå in i djungeln eller inte. Han tittade på Louis och Liam och bestämde sig. Han behöll handen nere och skakade på huvudet.
”Sorry Liam, jag är sugen på lite äventyr…”
”Yes! Niall, jag är stolt över dig!” Sa Louis och kramade om den blonde.
”Tre mot två Liam, vi har en solklar vinnare.” Harry log. ”Då kör vi! De fem musketörerna mot nya äventyr och vidare!” Liam kunde inte hålla sig för skratt för den blandningen av disneyfigurer och skakade på huvudet. Visst. Det kanske skulle bli kul ändå. Men han skulle se till att alla bar långbyxor och ett par rejäla skor. Han ville inte ha några olyckor där ute just nu.

En vecka senare var väskorna packade och tre av fem pojkar stod i trappuppgången i deras hyreshus och väntade på Louis och Harry. Louis var alltid sen så något sådant här förvånade dem inte ett dugg. Zayn satt på en av väskorna och höll på med sin mobil och så gjorde Niall också.

 

”Är det bara jag eller känns det inte lite dumt att ljuga för våra fans? Att säga att vi alla fem ligger hemma, sjuka när vi egentligen är på en ö mitt i medelhavet och solar och badar?” Niall tittade oroligt på både Zayn och Liam. Liam tog ett steg mot sin pojkvän och la en arm runt Nialls axlar.
”Nialler, självklart känns det inte rätt för någon av oss heller…” han kastade en blick mot Zayn som nickade och höll med. ”Men vill du ha semester eller vill du spendera en hel månad skriva autografer?” Och de orden verkade få Niall övertygad eftersom han inte tog upp ämnet igen någon mer gång under resan.

 

Ett brak väckte pojkarna ur deras tankar och Liam tittade upp, precis för att hinna se en väska falla från våningen över honom och han tog ett skutt åt sidan precis innan resväskan landade på stället där Liam stått för bara några sekunder sedan. Han tittade upp igen för att se Louis och Harrys ansikten förvridna av skratt och de låg nästa dubbelvikta på golvet ovanför Zayn, Niall och Liam.
”Louis! Lägg av med det där tramset nu och kom ner! Vi är redan tjugo minuter sena!” Liam började tappa tålamodet med de där två grabbarna nu. Ända sedan nyheten om en semester nått även Harrys öron hade de två varit outhärdliga; stört Liam när han skulle packa, ätit upp Nialls mat så att han hade blivit grinig hela kvällen och gömt Zayns alla speglar. De hade varit som två sexåringar under en hel vecka och retat gallfeber på de andra killarna men hur jobbigt Liam än tyckte de var så kände han innerst inne en glädje över att Harry var sitt normala jag igen. Han hade inte rört spritflaskan på en vecka och Liam hoppades så djupt att så skulle det förbli också.

 

Louis och Harry gick nerför trappan, släpandes på en väska och Louis som fortfarande skrattade tog upp den väskan som han ”tappat”.
”Förlåt, Daddy Direction men det hände ju inget allvarligt eller hur?” Sa han med ett leende på läpparna och gick mot utgången. ”Kom igen då, vi var ju sena eller hur?” Harry skyndade efter sin bästa vän och så gjorde även Niall och Zayn. Liam suckade djupt men log innerst inne och tog den sista väskan som blev lämnad och gick ut ur huset som hade hållit alla pojkarna fängslade i två års tid.

 

~

 

Capri var den vackraste platsen Liam någonsin varit på. Gröna, höga berg som sträckte sig mot himlen och i kontrast mot det klarblåa havet som lyste rött vid solnedgången fick det ön att se så vacker ut att det nästan brände i ögonen. Ön hade endast 7300 invånare och var inte heller en populär turistort heller så ön var perfekt för ett gäng kända pojkar i tjugoårsåldern. De hade hyrt en bungalow med fyra sovrum, ett stort vardagsrum och ett helt okej kök som de förmodligen bara skulle använda någon gång per vecka. Liam la sig i sängen som han delade tillsammans med Niall och slöt ögonen. Jetlagen hade kommit ikapp honom även om skillnaden mellan London och Italien bara var en timma så var en hel dag på flygplatsen utmattande. De hade varit tvungen att flyga till Tyskland först för att sedan byta plan till Italien och sedan ta ett annat plan till Capri och till råga på det så hade planet till Italien varit försenad tre timmar vilket ledde till att de även missade planet till Capri.

 

Liam hade ingen ork att ta av sig kläderna så han kröp under täcket fullt påklädd och gjorde sig redo för att sova när han avbröts av en duns bredvid honom och han öppnade ögonen igen bara för att möta ett par blåa ögon som tittade på Liam med en besviken blick. En blick som Liam vanligtvis hade väldigt svårt att motstå.
”Du tänker väl inte sova nu Liam?” Niall putade med läpparna och gjorde en ledsen min som bara var för bedårande. ”Inser du hur längesedan det var vi…” han avslutade inte meningen utan rodnade lätt. Tack gode gud för hans Irländska blod, Liam älskade de där fläckarna som dök upp på Nialls kinder så fort det var det minsta skämmigt. ”Louis och Harry har gjort så att vi inte kunnat vara med varandra själva på en hel vecka. Jag har saknat dig så mycket Liam…” han lutade sig fram och nuddade med sina läppar mot Liams, men han kysste honom inte. Istället nafsade han Liam i nacken där han visste att Liam hade en svag punkt och Liam gav ifrån sig ett stön. Han kände hur hans paket där nere började växa och han förbannade honom själv för att han blev så lätt påverkad av Niall. Niall fnissade när han också upptäckte den lilla bulan mellan Liams ben och han förde handen ner mot byxlinningen, redo att knäppa upp Liams jeans. Liam tog tag i den irländska pojkens ansikte och tvingade honom att möta hans läppar och de kysstes. Kyssen gick snabbt över till vilt hångel och Liam kunder helt klart avgöra att de inte bara var han som var upphetsad längre. Nialls flinka fingrar knäppte snabbt upp Liams skjorta han smekte hans bröstkorg medans de utbytte kyssar. Liam tog tag i Nialls tröja och förde den över huvudet på honom så att hans bleka men muskulösa bröstkorg framhävdes. De bådas andhämtning blev tyngre och tyngre och snart låg Liams jeans på golvet utan att han mindes hur de kommit dit.

 

”LIAM, NIALL!” de blev avbrutna av ett skrik som kom utifrån. Det var harrys röst och de skyndade sig upp ur sängen och Liam försökte knäppa skjortan så snabbt han kunde samtidigt som han kämpade med att få på sig jeansen men han bestämde sig snabbt för att det tog för lång tid och han anslöt sig till Niall som hade mindre att ta på sig och som redan var ute på verandan för att se vad det var som pågick, utan byxor. De såg Zayn och Louis springa hack i häl med Harry mot stranden och Liam och Niall kastade en orolig blick på varandra. Vad har hänt? Har Harry redan hällt i sig sprit? Men vars hade han fått tag på det? Ingen av dem hade haft med sig och inte heller hade det funnits i bungalowen. De sprang efter de andra tre pojkarna och som hade stannat en bit från havet. Harry satt på knä, hukad över någonting som Liam inte kunde urskilja vad det var i mörkret.
”Vad är det för något Harry?” viskade Niall och avbröt tystnaden som låg som ett täcke över natten. Harry flyttade på sig och lät de andra komma närmare och då såg Liam det som hade fått Harry att skrika. En stor sköldpadda låg i sanden med ögonen slutna, alldeles stilla och bredvid så låg en massa ägg, kanske ett tiotal vita bollar som lyste i månskenet. Niall satte sig bredvid Harry och sträckte ut handen för att röra den stilla sköldpaddan.
”Rör henne inte Niall!” Harrys röst skakade och han slog undan Nialls hand. ”Hon är död! Fattar ni? Hon hade precis kläckt alla ägg och så bara slutade hon att andas!”
”Harry…” sa Zayn försiktigt och placerade en hand på hans axel. ”Det är inte ditt fel, men vi måste låta äggen vara ifred nu. Kom.” Han gjorde en gest som visade att han ville att Harry skulle följa med honom men Harry skakade bara på huvudet.
”Vi kan inte låta äggen ligga såhär öppet. Det kan komma djur och förstöra dem.” Han började gräva med händerna i sanden och Liam kastade en blick mot Louis som också skadade på huvudet. Han nickade tillbaka mot huset och så började de gå tillbaka, utan Harry som satt kvar och begravde de stackars äggen och utan Niall som bestämde sig för att stanna och hjälpa Harry.

 

På väg upp till huset så såg Liam hur Louis kastade en blick på hans slarvigt igenknäppta skjorta och saknaden av byxor fångade också hans blick.
”Störde Harry dig och Niall mitt i något viktigt?” frågade han och flinade menande på hans brist av kläder. Just då var liam glad att hans röda ansikte var dolt av nattens mörker.

@1Dstalker: @NiallOffical and Real_Liam_Payne kissed at tonights Brit Awards! Niam is real!

@Liamshaircuts: OMG DID YOU SEE THEIR KISS?!!!!!!!! OMG! OVARIES EXPLODED!

@Malllan: Niall and Liam!!!! Such a cute couple!!!

@Beckysaless: I’d never actually thought that this was going to happen! Pic.twitter.com.sjsdvirnv

Twitter over capacity

“After being rejected for the best UK album at last night Brit Awards, Niall Horan and Liam Payne were seen kissing each other. The kiss was not steeling Ed Sheeran’s, who won the coveted price, attention but afterwards the two boys was the only thing everyone was talking about.
‘We are in love and decided to let the people know this.’ a very happy Niall horan said to one of our journalists.
‘This has been going on for quite a long time now and we decided that this was it.’ Liam Payne said.

The fans are going crazy worldwide. Twitter has already crashed once and on Tumblr.com are some pictures of them two together circling around. Let us wish these two boys all happiness and good luck and we also think that these two will be the next hot famous gay couple. Niam Horayne for the win!”

 

Simon slutade läsa och tittade upp från tidningen The Sun. Hans ansiktsuttryck visade ingen ilska, snarare mer utmattning och likgiltighet. Niall var alltid nervös inför mötena med Uncle Simon på hans kontor, eftersom han aldrig visste vad som väntade dem. Skulle det vara bra nyheter som den gången när de fick veta att de skulle bli signade av ett skivbolag? Eller skulle det bli som den gången när Zayn åkt hem till England när resten av bandet befunnit sig i staterna, på grund av en förlust inom familjen som ingen av de andra fått veta något om förrän Zayn redan var borta.

 

Den här gången visste Niall redan vad Simon ville prata med dem om och han var lika nervös för det. Skulle de få skäll nu? För att de tagit tag i det i egna händer och inte frågat ledningen som de alltid måste göra så fort det gäller något allvarligt.

 

”Jag är inte arg på er för det ni gjorde. Dock så kan jag erkänna att jag är lite besviken över att ni inte kom till mig först, innan ni bestämde er för att komma ut inför hela världen.”
”Uncle Simon, vi förstår att du känner så men det här beslutet var ett beslut som fattades i sista sekunden och jag hade inte riktigt tid att gå ifrån bordet vid den stunden för att leta upp dig.” sa Niall och Simon skrattade lite men genast allvarlig igen.
”Jag hoppas ni förstår vilka konsekvenser det här beslutet kan leda till? Vilka konsekvenser det kan bli inte bara för er personligen utan också för bandet i allmänhet. Det var en av många anledningarna till att Amerikanarna inte ville låta er komma ut i pressen, de sa att det skulle göra så att ni tappade fans och bli mer utsatta.”
”Tappa fans?!” Utbrast Liam. ”Amerikanarna har varit med oss länge, två år nu, vet inte dem vilken trogen fanskara vi har?”
”Liam, jag tror att de är lika medvetna om det som vi är, men det som de menade med att tappa fans har med vilken stor mängd homofober det finns i samhället än idag, att göra.” Både Niall och Liam ryckte till vid ordet ”homofob” som de inte stött på någon gång under de här två åren när deras förhållande varit hemligt, men Niall hämtade sig snabbt och öppnade munnen för att säga något ännu en gång.

 

”Men det finns hur många som helst som är homosexuella i Hollywood, vad är det för skillnad på oss?” Simon skakade på huvudet.
”Jag vet inte Niall, det de sagt är det enda jag vet och vill du fråga dem något om deras åsikter får du nog se till att göra det så snart som möjligt.”
”Vad menar du?” Frågade Liam.
”Det jag menar är att så fort de där höjdarna borta i Los Angeles fick se bilderna på er två tillsammans, vilket var väldigt fort må jag säga, så ringde de hit och sa upp vårat fortsättningskontrakt med Nickelodeon.”

 

Niall och Liam tittade på varandra, de visste båda vad den andre tänkte vilket inte var något de tänkte nämna för Simon. Istället avbröts de av ett knackande på dörren.

 

”Jag är upptagen Sophie!” sa Simon men dörren öppnade ändå.
”Det är inte din sekreterare.” Sa Louis och gick in i rummet tätt följd av Zayn som såg en bit upprymd ut.

 

”Louis, Zayn! Trevligt att ni också är här, tyvärr så var jag mitt uppe i ett viktigt samtal med era kära bandkamrater så skulle ni kunna vänta utanför så är vi klara alldeles strax.” Simon gjorde en min som Niall hade lärt sig att den betydde ’bråka inte med mig nu annars ska jag se till att ni aldrig kommer komma ner till den lägsta tonen när ni ska sjunga igen’ så därför blev han förvånad när Louis satte sig i den lediga stolen bredvid Liam, som om Simons ord aldrig ens nått hans öron.

 

”Det var inte så att vi tjyvlyssnade eller så, det är bara det att du borde skaffa bättre ljudisolering till ditt kontor, och av samtalet att döma så började ni komma in på en hel del som inte bara har med Niall och Liams relation att göra.” Louis tittade menande på Simon som erkände sig själv besegrad.
”Har Nick’s verkligen sagt upp vårt kontrakt?” Frågade Zayn och försökte att undvika att se alltför upprymd ut.
”Ja, det har de och av era ansikten att döma så verkar ni inte alltför ledsna över detta faktum?” Simon tittade förvånat på de fyra pojkarna som satt framför honom.

 

”Det är inte det att vi inte tyckte om att vara i USA och inte heller var det något fel på att spela teater men jag tror att vi alla fyr… alla fem känner att vi vill ägna oss åt en lite äldre publik. Ingen av oss är tonåringar längre och vi vill nog alla gå vidare till nästa stadie i den här lilla bubblan.” Niall tittade på Liam som såg så stolt ut över att han hade kunnat formulera det svaret på ett sådant bra sätt, utan att såra Uncle Simon.

 

Simon såg ut som att han äntligen fattade poängen i ett dåligt skämt.
”Aha, jag förstår, mina pojkar har vuxit upp och blivit män nu alltså? Trevligt att höra och vet ni, jag ska genast ta tag i detta initiativ och göra er mer populära för den äldre skaran som finns där ute. ”
Louis såg på Simon och skakade på huvudet.

 

”Uncle Simon, om detta avbrott med Nick’s innebär en lucka med ledigheter, ungefär hur länge pågår denna ledighet?”
”Ungefär en månad tror jag, hurså?”
”Jo jag tänkte, eftersom vi har jobbat nonstop sedan Oktober förra året och med tanke på att vi bara fick tre dagars ledighet över julhelgen så kanske du inte skulle ha så brottom med att fylla igen det där tomhålet.” Louis var ett geni, det måste Niall erkänna. Tänk om de kunde få en hel månads ledighet och bara kunna slappna av! Håll tummarna Niall nu!

 

Simon tvekade en sekund innan han svarade.
”Jag vet inte riktigt, ni vet att tid är pengar och inser ni hur mycket pengar vi skulle förlora om vi inte gör något?”

 

”Pengar som vi inte ens tjänat än!” Sa Zayn, en aning ilsket. ”Hur skulle vi kunna förlora pengar som vi inte ens fått in än?”
”Dessutom…” Sa Louis, lite trevande innan han fortsatte. ”Så tror jag att lite ledighet skulle göra Harry gott.”

 

Simon som just var på väg att svälja sitt kaffe satte det i halsen och hostade.
”Va? Vad menar ni? Vad är det med Harry?”
”Du skämtar?!” Zayn var nu väldigt arg och höjde rösten. ”Har du inte märkt de gånger du har kallat hit oss och han har varit full?! Har du inte märkt att varenda skvallertidning som skriver om Mr. Styles från One Direction och någon ny tjej varenda jävla kväll?!”
”Zayn, lugna ner dig.” Sa Niall och försökte få ögonkontakt med killen med sina ögon som han visste alltid lugnade ner Zayn.

 

”Klart att jag har lagt märke till skvallertidningarna som skriver om honom.” Sa Simon, en bit irriterad. ”Men det var just det jag trodde att det var. Skvaller. Och gällande hans intag av alkoholhaltig dryck, jag träffar inte Harry lika ofta som ni gör och jag måste erkänna att jag ofta trott att Harrys galna beteende bara berodde på en önskan att vara som dig Louis.” Han tittade på Louis.
”och om detta nu pågått så länge, hur kommer det sig att ni inte kommit och pratat med mig?”

 

Ingen av pojkarna sa något utan tittade bara ner i golvet.

 

”Vart befinner sig Harry just nu? Varför är inte han med er?” frågade Simon när han inte fick något svar. Niall var tvungen att tänka efter, vart var Harry egentligen? Han och Liam hade blivit kallade på Simons kontor klockan tolv på morgonen och när de lämnat byggnaden antog de att alla fortfarande sov som stockar. Speciellt Harry som varit ute och festat kvällen innan. Niall vände sig mot Louis, som borde veta vars Harry befann sig eftersom de faktiskt bodde i samma lägenhet.

 

Louis tittade på de alla fyra som befann sig i rummet.
”Han kom hem vid sju imorse. Jag såg honom inte men jag hörde honom och han gick direkt och la sig så jag antar att han kommer spendera dagen i sängen. Jag passade på att komma till dig nu Simon för jag visste att Harry inte ens skulle bry sig om att fråga vart jag skulle.” Han suckade och skakade på huvudet. ”Han bryr sig inte om något längre.”

 

”Louis, har han gjort något mer?” Frågade Simon och tittade menande på den äldste pojken. Niall förstod inte vad han menade men det verkade Louis göra för att han skakade på huvudet.
”Uncle Simon, jag tror att den här lediga månaden skulle vara bra för Harry. Vi skulle kunna ägna vår fritid åt att försöka få honom att inse vad det är han egentligen håller på med.” Det var Zayn som hade öppnat munnen den här gången. Simon tittade på de fyra pojkarna framför sig och bestämde sig snabbt. Han ville inte att Harry skulle sluta som de andra stjärnorna. Att förhindra det i tidig ålder skulle nog hjälpa. Eller hur? Det hoppades han i alla fall och så nickade han och gav bandet hans tillåtelse att få en månads ledighet.