Jag minns första gången jag såg dig. Jag höll mitt löfte till dig Liam och berättade aldrig om det. Alla trodde att vi var främlingar för varandra. Inte ens de andra pojkarna fick reda på något. Bara du och jag visste vad som hände den kvällen i London för tio år sedan. Du var 16 eller hur? 16 år och hade redan varit med om så mycket hemskt.
Jag minns ditt ansiktsuttryck när du stod på kanten, med vinden i håret och slutna ögon. Redo att omfamna det kalla och försvinna från jordelivet för gott. Tänk om jag inte hade valt att gå förbi den bron, just den kvällen. Då hade jag inte suttit här och skrivit det här till dig. Jag hade aldrig hört talas om ditt namn, annat än det som skulle stå i tidningarna dagen efter. Jag hade heller aldrig fått vara med om så otroligt mycket som jag har nu.
Jag är glad att jag hindrade dig från att hoppa. Jag är glad att vi fick dela rum under Boot Camp annars hade jag nog aldrig lärt känna dig riktigt fullt ut som den Liam du är.

Jag minns dina ögon när Simon sa ja. Glädjen som spred sig över ditt ansikte är något som jag aldrig kommer att glömma. Jag minns hur du skrapade med foten i sanden och vägrade att titta mig i ögonen när du sa tack för första gången. Jag kommer ihåg hur en lättnad spred sig i min kropp och jag minns att jag tänkte; nu kan jag vara lugn, nu kommer han inte att få för sig något sådant hemskt igen.

Jag minns första gången jag såg dig gråta på riktigt. Lättnaden hade försvunnit så fort han hade sagt nej och jag kommer ihåg hur jag kastade ideliga blickar i din riktning för att se till att du var okej. Tävlingen var över och vi hade inte vunnit. Om vi bara hade vetat i den sekunden vad som skulle hända med oss så hade vi nog inte reagerat på det sättet vi gjorde. Ingen av oss.

Jag minns när vi vann vårat första Brit Award. Jag var så lycklig då. Jag var så lycklig över att se din lycka. All min oro var som bortblåst. Jag visste att du njöt av livet och jag kunde äntligen andas ut.

Jag minns att jag tänkte; Liam kommer alltid att vara den som tar hand om oss. Han kommer aldrig komma i fel banor. Jag kommer ihåg att jag satt på trappan till vårt hotell i LA och vi hade precis blivit meddelade om våra turnédatum för 2013. 40 stycken skulle det bli. 40 spelningar inom två månader. Jag minns att jag tänkte hur glad jag var över att du var en del av bandet. Vad hade vi gjort utan dig?

Jag minns dina mörka ringar under ögonen och hur blek du var. Hur du hade förändrats på bara några månader. Du var inte längre Daddy Direction. Det enda du gjorde var att sova och äta.

Jag minns vårt första riktiga gräl. Jag hade blivit trött på att du inte tillförde något till bandet och så kände även de andra. Jag minns dina ansiktsuttryck när jag sa vad jag tyckte. Hur dina käkar spändes och dina pupiller utvidgades. Jag minns det som om det var igår. Stolar flög genom rummet, tallrikar krossades och en hand mot min strupe. Du hade tappat det där, Liam. Jag såg det i dina ögon och jag tror att du också hade insett det i just det ögonblicket.

Jag minns den dagen då du lämnade oss. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var och jag kommer ihåg att jag inte ville visa det. Du förtjänade inte att se mina känslor. Efter allt som du gjort mot oss. Jag minns hur arg Louis var på dig. Hur han skrek på dig och hur du inte rörde en min utan ignorerade honom bara. Jag minns att jag inte ville se på dig längre, jag ville inte se på någon som hade svikit oss så mycket. Jag gick en trappa upp och i minnet hade jag min sista bild av dig. E bild som jag fortfarande har kvar, en bild som jag aldrig kommer att glömma. Ditt ansikte utstrålade likgiltighet och jag klarade inte av det.
Jag minns tårarna på Harrys kinder, jag minns Zayns trevande händer efter dig.

Jag minns vår sista minut som One Direction. Men vi var inte One Direction utan dig. Vi var bara fyra killar som saknade vår femte medlem i bandet. Jag minns hur publiken jublade och jag minns hur jag tittade på en flicka längst fram i publiken och jag minns hennes tårar som strömmade nerför hennes kinder.
Jag minns hur Harrys röst skar sig och hur han började darra. Zayn tog över för Harry då. Jag hade sjungit din del Liam. Kan du gissa vilken sång vi sjöng? Den första låten vi sjöng som ett band var också den sista.

Jag önskar bara att du hade varit med oss. Hur mycket jag än hatar dig så saknar jag dig så otroligt mycket. Hur mycket du än har förändrats så kommer du alltid att vara min bästa vän.

Jag minns när jag läste i tidningen om dig. Det var första gången jag såg ditt namn på tre år. Jag minns bilden på dig i tidningsuppslaget; brunt hår, långt som första gången jag såg dig och du hade börjat platta det igen. Dina ögon var matta och trötta och kinderna var insjunkna. Jag minns att jag läste rubriken och tänkte att det här inte kan vara du. Liam Payne, en våldtäktsman? Jag minns att mina ögon blev suddiga och fylldes med tårar och jag kommer ihåg att jag kastade iväg tidningen och att jag begravde mina händer i ansiktet.

Jag vet inte riktigt varför jag sitter och skriver detta till dig. Jag känner mig själv och jag vet att jag aldrig kommer att skicka iväg det, adresserat till dig, men jag har hållit mina känslor inne i fem år nu. Liam, Jag hatar dig. Och jag hatar dig så mycket att jag älskar dig! Varför blev du den person som du blev? Jag saknar ditt gamla jag, ditt skratt, dina skämt. Jag saknar våra pratstunder på kvällarna och våra internskämt.

Minns DU sista natten vi hade innan vi fick veta om vi hade gått vidare från Boot Camp? Minns du vad du sa till mig Liam? Minns du vad du sa, innan någon av oss ens visste vilken stor roll vi båda skulle ha i varandras liv?
”Niall, om vi fortfarande är vänner om tio år då ska vi fira. Vi ska fira vår vänskap tillsammans och vi ska fira att sann vänskap aldrig tar slut.”

Nu har det gått tio år Liam. Och vart har det fört oss? Ditt löfte är brutet och jag kommer aldrig förlåta dig för det du gjort.
Du har förändrats Liam och nu är du bara någon som jag kände förut.