AN: Deppigt, ledsamt kapitel. Hoppas ni tycker om det och än en gång; Förlåt!

---

”Är du redo Niall?” Liam stod vid dörröppningen och med ett likgiltigt uttryck och väntade på ett svar. Rösten fick Niall att vända sig mot honom och han nickade en gång innan han vände sig mot spegeln igen och kastade en sista blick på den svarta kostymen som han hade på sig innan han lämnade rummet.

 

 

~

 

”Av jord har du kommit, av jord skall du åter bli.” En kvinna snyftade och Niall antog att det var någon på främsta raden. Själv hade han väldigt svårt att hålla tillbaka sitt snyftande medans ett flertal tårar strömmade nerför hans kinder. Till vänster om honom, längst ut på kanten satt Liam och grät. Äkta, riktiga och genuina tårar lämnade hans nötfärgade ögon.

 

På Nialls högra sida satt Zayn. Knappt medveten om vad som pågick, han satt med ansiktet i händerna och hulkade. Att se Zayn på det viset var jobbigt för Niall och fick honom att gråta ännu mer. Han trevade efter Liams hand i hopp om att få stöd hos honom och Liam fattade den direkt.

 

Prästen bildade ett kors av jord på den vita kistan som stod ett par meter framför dem. Sedan knäppte hon händerna.
”Låt oss be för denne älskade och saknade son, vän och pojkvän. Louis William Tomlinson.”

 

Niall kastade en blick på Harry som satt bredvid Zayn. Hans ansikte var uttryckslöst och han visade inga tecken på sorg eller saknad på något vis. Men Niall visste att den fanns där, Harry hade alltid varit dålig på att hantera sorg och han antog att den här gången så var det för mycket att ta in. Niall kunde inte riktigt heller förstå att Louis var borta. Att han aldrig mer skulle få höra Louis röst kläcka ur sig något skämt som Niall sedan inte skulle kunna sluta skratta åt. Att hans ärliga och knäppa beteende var borta. Han skulle sakna Louis leende som alltid muntrade upp en när man var på dåligt humör.

 

”I Faderns och Sonens och Den Helige Andens namn. Amen.”

 

~

 

Niall, Liam, Zayn och Harry reste sig upp från sina stolar och gick fram mot talarstolen. Rummet var stort och fyllt med folk, människor som Niall aldrig hade träffat förut. De flesta var släktingar till Louis men han tvekade inte en sekund på att många av dem var journalister som smugit sig in i lokalen efter begravningsceremonin. Vid bordet längst fram satt Louis mamma och hans yngre systrar och hans pappa hade tagit sig tid för att bevittna sin sons begravning. Även Eleanor satt vid det bordet och hon hade mörka ringar under ögonen och hon var väldigt blek.

 

Liam ställde sig framför micken och harklade sig för att få allas uppmärksamhet. Jay tittade upp och stirrade intensivt på dem fyra som stod där uppe och Niall som kände sig lite besvärad av blickarna skruvade på sig lite. Om Niall hade varit smart så hade han bett om att få börja men nu hann Liam före och han tvingades lyssna på Liams hyllning till Louis och Nialls känslor bubblade än en gång upp inom honom. Skulle han klara av att säga det han ville säga utan att börja gråta?

 

”När jag träffade Louis för första gången så var han tyst, väldigt tyst. Om någon hade sagt till mig då att han skulle bli en av de mest högljudda, galnaste och roligaste människan jag kände hade jag bara skrattat den personen i ansiktet. Men nu blev han det och jag älskade honom för det. Han fick en alltid att må mycket bättre när man mådde dåligt och om man behövde prata så fanns han alltid där för en. Jag är så otroligt glad för att jag fått lära känna Louis och jag tackar er Jay och Louis pappa för att ni har fört och uppfostrat en sådan underbar kille. Det är hemskt att han är borta…” Liams röst skar sig och han harklade men gjorde inga ansatser på att fortsätta utan kastade en blick mot Niall som fattade vinken och öppnade munnen.

 

”Som Liam sa så var Louis en underbar och härlig person.” Han pausade. ”Han var den perfekta storebrodern som alltid fanns där för mig när min riktiga bror inte fanns inom räckhåll. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga mer än att jag saknar dig Louis, vi saknar dig och vi älskar dig. VI kommer alltid att älska dig. Jag vill bara att du ska veta det och glöm aldrig det! Peter Pan…” Det var egentligen inte alls det han hade tänkt säga men han hade kastat sina stödord i sista stund och bestämt sig för att tala från hjärtat.

 

”Jag vill bara säga förlåt…” Niall tittade till höger och såg att Zayn hade öppnat munnen. ”det var mitt fel. Det är mitt fel att vi är här idag och jag är så jävla ledsen!” Han brast ut i gråt och gömde händerna i ansiktet men tittade snabbt upp igen. ”Hade jag bara lyssnat på Liam, inte druckit något den kvällen. Om jag bara inte hade satt mig i förarsätet...” Liam gick mot Zayn och ledde bort honom och satte honom på en stol medans han hulkade och med tårar som strömmade nerför hans kinder. Det blev alldeles tyst i salen och allas blickar vändes mot Harry i väntan på att han skulle tala. Men Harrys ansiktsuttryck fortsatte att visa likgiltighet och han gjorde inga ansatser på att vilja tala. Han gick tillbaka mot bordet och lämnade Niall själv där framme. Förvånad, ledsen och arg.