En vecka senare var väskorna packade och tre av fem pojkar stod i trappuppgången i deras hyreshus och väntade på Louis och Harry. Louis var alltid sen så något sådant här förvånade dem inte ett dugg. Zayn satt på en av väskorna och höll på med sin mobil och så gjorde Niall också.

 

”Är det bara jag eller känns det inte lite dumt att ljuga för våra fans? Att säga att vi alla fem ligger hemma, sjuka när vi egentligen är på en ö mitt i medelhavet och solar och badar?” Niall tittade oroligt på både Zayn och Liam. Liam tog ett steg mot sin pojkvän och la en arm runt Nialls axlar.
”Nialler, självklart känns det inte rätt för någon av oss heller…” han kastade en blick mot Zayn som nickade och höll med. ”Men vill du ha semester eller vill du spendera en hel månad skriva autografer?” Och de orden verkade få Niall övertygad eftersom han inte tog upp ämnet igen någon mer gång under resan.

 

Ett brak väckte pojkarna ur deras tankar och Liam tittade upp, precis för att hinna se en väska falla från våningen över honom och han tog ett skutt åt sidan precis innan resväskan landade på stället där Liam stått för bara några sekunder sedan. Han tittade upp igen för att se Louis och Harrys ansikten förvridna av skratt och de låg nästa dubbelvikta på golvet ovanför Zayn, Niall och Liam.
”Louis! Lägg av med det där tramset nu och kom ner! Vi är redan tjugo minuter sena!” Liam började tappa tålamodet med de där två grabbarna nu. Ända sedan nyheten om en semester nått även Harrys öron hade de två varit outhärdliga; stört Liam när han skulle packa, ätit upp Nialls mat så att han hade blivit grinig hela kvällen och gömt Zayns alla speglar. De hade varit som två sexåringar under en hel vecka och retat gallfeber på de andra killarna men hur jobbigt Liam än tyckte de var så kände han innerst inne en glädje över att Harry var sitt normala jag igen. Han hade inte rört spritflaskan på en vecka och Liam hoppades så djupt att så skulle det förbli också.

 

Louis och Harry gick nerför trappan, släpandes på en väska och Louis som fortfarande skrattade tog upp den väskan som han ”tappat”.
”Förlåt, Daddy Direction men det hände ju inget allvarligt eller hur?” Sa han med ett leende på läpparna och gick mot utgången. ”Kom igen då, vi var ju sena eller hur?” Harry skyndade efter sin bästa vän och så gjorde även Niall och Zayn. Liam suckade djupt men log innerst inne och tog den sista väskan som blev lämnad och gick ut ur huset som hade hållit alla pojkarna fängslade i två års tid.

 

~

 

Capri var den vackraste platsen Liam någonsin varit på. Gröna, höga berg som sträckte sig mot himlen och i kontrast mot det klarblåa havet som lyste rött vid solnedgången fick det ön att se så vacker ut att det nästan brände i ögonen. Ön hade endast 7300 invånare och var inte heller en populär turistort heller så ön var perfekt för ett gäng kända pojkar i tjugoårsåldern. De hade hyrt en bungalow med fyra sovrum, ett stort vardagsrum och ett helt okej kök som de förmodligen bara skulle använda någon gång per vecka. Liam la sig i sängen som han delade tillsammans med Niall och slöt ögonen. Jetlagen hade kommit ikapp honom även om skillnaden mellan London och Italien bara var en timma så var en hel dag på flygplatsen utmattande. De hade varit tvungen att flyga till Tyskland först för att sedan byta plan till Italien och sedan ta ett annat plan till Capri och till råga på det så hade planet till Italien varit försenad tre timmar vilket ledde till att de även missade planet till Capri.

 

Liam hade ingen ork att ta av sig kläderna så han kröp under täcket fullt påklädd och gjorde sig redo för att sova när han avbröts av en duns bredvid honom och han öppnade ögonen igen bara för att möta ett par blåa ögon som tittade på Liam med en besviken blick. En blick som Liam vanligtvis hade väldigt svårt att motstå.
”Du tänker väl inte sova nu Liam?” Niall putade med läpparna och gjorde en ledsen min som bara var för bedårande. ”Inser du hur längesedan det var vi…” han avslutade inte meningen utan rodnade lätt. Tack gode gud för hans Irländska blod, Liam älskade de där fläckarna som dök upp på Nialls kinder så fort det var det minsta skämmigt. ”Louis och Harry har gjort så att vi inte kunnat vara med varandra själva på en hel vecka. Jag har saknat dig så mycket Liam…” han lutade sig fram och nuddade med sina läppar mot Liams, men han kysste honom inte. Istället nafsade han Liam i nacken där han visste att Liam hade en svag punkt och Liam gav ifrån sig ett stön. Han kände hur hans paket där nere började växa och han förbannade honom själv för att han blev så lätt påverkad av Niall. Niall fnissade när han också upptäckte den lilla bulan mellan Liams ben och han förde handen ner mot byxlinningen, redo att knäppa upp Liams jeans. Liam tog tag i den irländska pojkens ansikte och tvingade honom att möta hans läppar och de kysstes. Kyssen gick snabbt över till vilt hångel och Liam kunder helt klart avgöra att de inte bara var han som var upphetsad längre. Nialls flinka fingrar knäppte snabbt upp Liams skjorta han smekte hans bröstkorg medans de utbytte kyssar. Liam tog tag i Nialls tröja och förde den över huvudet på honom så att hans bleka men muskulösa bröstkorg framhävdes. De bådas andhämtning blev tyngre och tyngre och snart låg Liams jeans på golvet utan att han mindes hur de kommit dit.

 

”LIAM, NIALL!” de blev avbrutna av ett skrik som kom utifrån. Det var harrys röst och de skyndade sig upp ur sängen och Liam försökte knäppa skjortan så snabbt han kunde samtidigt som han kämpade med att få på sig jeansen men han bestämde sig snabbt för att det tog för lång tid och han anslöt sig till Niall som hade mindre att ta på sig och som redan var ute på verandan för att se vad det var som pågick, utan byxor. De såg Zayn och Louis springa hack i häl med Harry mot stranden och Liam och Niall kastade en orolig blick på varandra. Vad har hänt? Har Harry redan hällt i sig sprit? Men vars hade han fått tag på det? Ingen av dem hade haft med sig och inte heller hade det funnits i bungalowen. De sprang efter de andra tre pojkarna och som hade stannat en bit från havet. Harry satt på knä, hukad över någonting som Liam inte kunde urskilja vad det var i mörkret.
”Vad är det för något Harry?” viskade Niall och avbröt tystnaden som låg som ett täcke över natten. Harry flyttade på sig och lät de andra komma närmare och då såg Liam det som hade fått Harry att skrika. En stor sköldpadda låg i sanden med ögonen slutna, alldeles stilla och bredvid så låg en massa ägg, kanske ett tiotal vita bollar som lyste i månskenet. Niall satte sig bredvid Harry och sträckte ut handen för att röra den stilla sköldpaddan.
”Rör henne inte Niall!” Harrys röst skakade och han slog undan Nialls hand. ”Hon är död! Fattar ni? Hon hade precis kläckt alla ägg och så bara slutade hon att andas!”
”Harry…” sa Zayn försiktigt och placerade en hand på hans axel. ”Det är inte ditt fel, men vi måste låta äggen vara ifred nu. Kom.” Han gjorde en gest som visade att han ville att Harry skulle följa med honom men Harry skakade bara på huvudet.
”Vi kan inte låta äggen ligga såhär öppet. Det kan komma djur och förstöra dem.” Han började gräva med händerna i sanden och Liam kastade en blick mot Louis som också skadade på huvudet. Han nickade tillbaka mot huset och så började de gå tillbaka, utan Harry som satt kvar och begravde de stackars äggen och utan Niall som bestämde sig för att stanna och hjälpa Harry.

 

På väg upp till huset så såg Liam hur Louis kastade en blick på hans slarvigt igenknäppta skjorta och saknaden av byxor fångade också hans blick.
”Störde Harry dig och Niall mitt i något viktigt?” frågade han och flinade menande på hans brist av kläder. Just då var liam glad att hans röda ansikte var dolt av nattens mörker.