AN: En kort en som inte riktigt handlar om Liam Payne men är i mesta dels baserad på honom. Jag hade han i tankarna när jag skrev detta så.

Liam hade inte tittat på bilderna i det röda fotoalbumet på ett år. Exakt ett år. På fotoalbumet fanns det en svart kursiv text där det stod ”Lars 1963-2011”. Han strök med fingrarna över texten och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. För ett år sedan hade Liams mamma ställt albumet i bokhyllan och förklarat för honom att när tiden är inne och han är mogen för det så kommer han att vilja titta i albumet och minnas tillbaka på de glada minnena. Det fanns bara bilder på Liams pappa när han fortfarande var frisk. Inga materiella bilder från hans sista månader i livet som redan inpräntat sig i Liams huvud.

”Pappa! Är du okej?” Liam tittade oroligt på sin pappa som stod i toppen av trappan och vinglade, tvekade och… föll… Liam hann inte reagera på detta förs det var försent. Hans pappa låg vid foten av trappan, livlös och stilla.

Det blev hans första av många minnen av en sjuk pappa. Diagnosen hade kommit som en chock för alla tre i familjen. Cancer. En tumör i hjärnan som sakta men säkert dödade Liams pappa. Liam hade först inte trott på det som sades utan försökte hela tiden hitta en annan orsak till svimningarna, de korta minnesförlusterna och spyorna som kom lika plötsligt som en storm.
Liam öppnade pärmen som knakade lite. Den hade aldrig tidigare blivit öppnad. Doften av nytt papper nådde Liams luktsinne.
Första bilden var på Lars och Liams mamma utanför kyrkan, iklädd frack och en vit bröllopsklänning. Fotografen hade lyckats få dem att le sådär naturligt så att det såg ut som att dem alltid skulle vara så glada. Att det inte fanns några problem. Och det fanns det ju inte heller. Inte då. Ingen hade anat att deras äktenskap skulle ta den vändning den gjort och ingen hade anat att det skulle sluta som det gjort. Den här gången lät Liam tårarna komma. Dom strömmade nerför hans kinder och han önskade så att han hade kunnat uppleva sin pappas lyckligaste dag så att han hade kunnat ha det som ett minne, istället för de sjuka, jobbiga, döende minnena.

Andra bilden var på Liams pappa när han höll i självaste Liam själv. Kortet var taget bara några sekunder efter födseln, navelsträngen hade blivit klippt några sekunder innan fotot togs och Lars såg så lycklig ut. Även här helt omedveten om vad som skulle hända. Hur tumören skulle påverka hans pappas liv på det mest negativa sättet.
Liam bläddrade förbi några blad. Han ville se sin pappa lite äldre, han ville se de bilderna som Liam minns när de blev tagna. Han stannade vid ett foto. Liams pappa var klädd i en fin smoking och bredvid honom stod en 10årig gammal Liam med tuppkamsfristyr och båda log stolt. Liam minns när det fotot blev taget. Det var några minuter efter att Liam stått på scen och han hade sjungit låten ”Cry me a river”. Det var första gången Liam hade stått på scen och det var första gången Liam visste vad han ville göra med sitt liv. Lars hade stöttat honom och den kommande julaftonen hade Liam fått en gitarr. På några år hade Liams intresse svalnat. Eller, han ville fortfarande stå på scen och underhålla människor med bara sin röst och sin musik men när hans pappa hade blivit sjuk så hade Liam inte längre tid till musiken. All ledig tid och ork hade gått till att ta hand om sin pappa.

Liams klump i magen växte och han saknade sin pappa så att det värkte. Han bläddrade vidare till den sista bilden. Fotot var taget dagen då Liam gick ut gymnasiet och föreställde Liam, med sin skylt, hans pappa och hans mamma. Liam var så lycklig den dagen. Han hade gått ut gymnasiet med så bra betyg han kunde, han var ingen mönsterelev men ett och ett annat A hade stämplats på hans betygpapper. Han hade hela sommaren att se framemot, han och hans bästa vän skulle ta en roadtrip till Danmark och tillbaka. Båda Liams mamma och hans pappa såg så stolta ut över sin enda son. Så stolta och så omedvetna om att de tre familjemedlemmarna bara hade ett halvår kvar tillsammans, att Lars bara hade sex månader kvar att leva.

”Liam...” Hans pappas svaga röst kallade på honom och Liam satte sig bredvid sin pappa på den sterila sjukhussängen. Liam hatade sjukhus och allt som hade med det att göra men det här var en av hans pappas klara stunder så han tog sin pappas hand och tittade på honom och motstod lusten att börja gråta. Han ville visa sig stark inför sin svaga far, han ville att hans pappa skulle vara stolt över honom i det andra livet, han ville ge sin far en anledning att komma ihåg honom i det andra livet.
”Pappa…?” Liams röst brast och han bestämde sig för att hålla tyst.
”Jag är så stolt över dig Liam.” Man märkte att han kämpade för att hålla sin hjärna i schack och välja ut de rätta orden.
”Liam, jag har aldrig varit så glad den dagen jag såg dig för första gången. Det var mitt livs lyckligaste stund och jag kommer aldrig att glömma dig. Jag är så glad att jag har klarat mig så här länge. Att jag fått se dig växa upp och bli en grabb som jag kan vara stolt över och ta med mig lyckliga minnen från.” Liam klarade inte av det längre. Han bröt ihop. Lars, med sin sista ork, tog ett grepp om sin son och omfamnade honom.
”Liam, min enda önskan innan jag lämnar denna värld är att du ska fortsätta med musiken. Jag vet hur glad du blir av den och… jag är övertygad om att om några år kommer namnet Liam Ahlin vara känt över hela…” Lars stannade upp mitt i meningen. Han stirrade upp i taket. Ögonen var klasartade och Liam såg hur livet lämnade sin fars kropp. Död.

Bilden blev suddig och Liam kunde inte hejda tårarna som strömmade nerför ansiktet. Han slängde albumet i golvet och begravde händerna i ansiktet. Han kunde inte fortsätta. Han klarade inte av det. Någon gång skulle han ta upp albumet igen men inte idag. Det klarade han inte av.